De sista magbilderna på Britta, kvällen innan... levde du?
måndag 30 april 2012
Att titta över boxkanten...
...var för några veckor sedan det som orsakade mest oro hos mig. Och för resten av mitt liv så kommer det att vara något som ger mig kalla kårar.
Jag har laddat länge för att sätta mig och skriva ner detta. Jag måste få det svart på vitt för min egen skull. Men det har varit gruvsamt och jag har liksom inte kunnat hitta det rätta tillfället. Och med tanke på barnen som huserar här så finns det en risk för att det kommer att bli aningens osammanhängande. Jag ska dock försöka att få ner det tidsenligt och med alla tankar jag hade den dagen.
Jag hade skjutsat barnen på dagis och skulle gå och släppa ut hästarna onsdagen den 25 april. Vanligtvis brukar jag släppa ut hästarna medan barnen sitter i bilen, redo att åka till dagis. Idag var vi sena, vi hade för ovanlighetens skulle försovit oss, så jag var tvungen att åka med barnen först. Hästarna fick vänta.
Och vem hade anat att det var precis det som var meningen, att det var det bästa som kunnat hända i situationen som följer.
När jag kommer hem så hade Kalle somnat i bilen, så jag går mot stallet. Min första tanke är att stalldörren är stängd och inte på glänt som den brukar. Så när jag öppnar är det väldigt varmt inne i stallet, och väldigt fuktigt tänkte jag. Jag pratar med Stefan i telefonen medan jag gå fram mot boxarna och ska ta ut Britta först, som jag alltid gör. Jag ser då att hon har spån över hela kroppen och tycker att det är märkligt att hon har legat ner på sidan.
"Är magen fortfarande tjock så är hon fortfarande dräktig" veterinärens ord ekar i mitt huvud.
Och från den sida jag ser henne så är hon inte tjock. Hon kanske står konstigt så att magen hänger över på andra sidan, att hon står och vilar på ett bakben tänker jag och går runt henne. Jag har vid det här laget lagt på telefonen och sagt till Stefan att vi ska höras senare.
Tiden som fortlöpte från att jag såg hennes spåniga huvud tills dess att jag tittar över boxkanten var som att falla. Ni vet sekundrarna som man nästan kan ta på när man är på väg att ramla av en häst, man hinner tänka så oerhört mycket. Hur man ska landa, var kommer hästens hovar att vara...
Jag kan inte med ord beskriva känslan som uppstod när jag tittade in i hennes box. Jag har alltid varit en person som har lite problem med att hantera paniksituationer. Jag får verkligen panik och vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på.
Där i hennes box så ligger fostersäcken med fölet i och efterbörden bredvid. Mina tankar var uppe i tusen km i timmen, de krashlandade, laddade upp igen och så höll det på. Nu hade det hänt ändå. Det som jag för några veckor sedan gruvade mig för att bli mött av varje morgon. NU hade det hänt, nu när jag trodde att det skulle gå vägen, att allt var bra och att vi skulle få ett föl till sommaren. Så blev det inte.
Jag ringde Stefan, som självklart befann sig på jobb på annan ort, och skrek. Jag tror inte att han hörde ett ord av det jag sa, annat än FÖLET... och tårarna brände hål på mina kinder. Sedan ringde jag till Marinette och det var väl samma sak där, det enda jag kunde förmedla mellan hulkningarna var fölet... men hon förstod och satte sig i bilen och åkte upp till mig.
Jag kan inte riktigt säga vad jag egentligen gjorde den kommande timman. Jag gick fram och tillbaka mellan stallet, huset, garaget och bilen... planlöst. Jag tänkte att jag skulle hämta något. Gick mot där jag trodde att det fanns och glömde bort vad jag skulle ha när jag kom fram. Gick tillbaka till stallet, kom på vad jag skulle ha och gick tillbaka. Fram och tillbaka flera gånger framför stallet.
Kalle sov fortfarande i bilen och jag visste ju att jag var tvungen att försöka få någon som kunde passa honom. Och som tur var så var grannfrun hemma så hon tog honom tills dess att min mamma kom upp.
Jag vet inte hur länge fölet hade legat inne hos Britta i boxen. Men jag gissar att det var halva natten iallafall. Jag uppfattade det inte som att hon var intresserat av det längre. Och jag trodde att hon hade accepterat att det var dött. När Marinette kom så ringde jag veterinären som tyckte att vi skulle tvätta av Britta och sedan släppa ut henne. Det fanns ingen anledning att hon skulle stå inne, det var bäst att hon fick röra på sig. Men det var lättare sagt än gjort. När vi skulle ta ut henne så vägrade hon och sprang in igen till boxen, i princip rätt över Marinette. Så vi tvättade av henne inne i boxen hos fölet.
Sen tog vi ut alla hästar i hagen. Hon sprang och skrek ett tag ute i hagen, men när alla hästar kommit ut så lugnade hon ner sig och gick och åt. Veterinären skulle komma senare på eftermiddagen och hon ville att vi skulle lämna allt så intakt vi kunde. Så det fanns inte så mycket mer för oss att göra. Bonden i byn kom förbi för att titta på fölet. Han tyckte att det såg stort och fint ut. Inget avvikande. Han berättade allsköns skräckhistorier om ston som kastat där man varit tvungen att stycka ut fölet. Och att jag skulle vara glad att Britta levde, och det är jag tro mig.
Dagen gick sakta och vi satt ute i det fina vädret och drack lite kaffe, jag grät omvartannat hela tiden. Marinette också.
Det är så många känslor som kommer upp när jag återupplever dagen igen. Detta kan säkert i mångas ögon tyckas vara löjligt, det var ju ändå bara ett djur.
Ett djur, eller i detta fallet - två djur, som jag dagligen matat, klappat, borstat, pratat med, känt på, lagt mitt öra mot den enes mage för att försöka höra den andra. Stått och hållit mina händer på Brittas mage för att känna det lilla livet där inne. Pratat med Britta om hur duktig hon är och hur fint fölet kommer att vara. Pratat med fölet om hur mycket vi längtar efter det och hur välkommet det är. Varje dag har jag gjort det sedan nästan ett år tillbaka. VARJE DAG.
För mig var detta inte bara djur. Det var min första häst som jag köpt för mina egna pengar, en häst som jag har haft i många år. En häst som betyder oerhört mycket för mig, en familjemedlem. Någon jag älskar och lägger ner oerhört mycket tid tillsammans med, säkert mycket mer än vad vissa föräldrar gör med sina barn. Jag upplevde och genomlevde denna dräktighet lika mycket som hästen och nästan lika mycket som du gör när du själv är gravid. Jag följde varje steg i utvecklingen och tittade på bilder hur stort fölet skulle vara för tiden. Vi planerade för hur nedkomsten skulle bli, var hon skulle föla. Hur vi skulle bygga om hagen för dessa två och hur fantastiskt roligt det skulle vara att se ett föl springa i vår stora sommarhage. Ett svart föl såg jag i mina drömmar. Ett svart föl med vita tecken... Det var vad jag hoppades på. Åh, vad jag ville att det skulle bli så.
Efter lunchen den dagen så fattade vi ett beslut som är ett av de bästa jag någonsin kommer att fatta. (Man ångrar aldrig det man gör, bara det man inte gör...)
Vi bestämde oss för att ta ur fölet ur fostersäcken. Jag måste se hur det såg ut, mitt lilla sagoföl.
Men vägen dit var jobbig. För fostersäcken var intakt. Så jag var tvungen att ta en kniv och skära upp säcken, då rann allt fostervattten ut. Och där låg hon, världens vackraste lilla svarta föl. Hon var så vacker och tårarna rann på både mig och Marinette. Min lilla fölunge.
Vi lyfte henne ur fostersäcken och la henne på mamma Brittas fleecetäcke i en skottkärra. Marinette tyckte att vi skulle lägga henne fint på något mjukt. Och det är jag glad att vi gjorde. Det såg ut som att hon sov där hon låg och vi rullade gråtandes ut henne ur stallet och ställde henne inne i garaget där det var svalt. Jag väntade hela tiden på att hon skulle frusta till och röra på sig. Men det gjorde hon inte, hon levde ju inte.
Jag tror att jag gick in i garaget ett tiotal gånger den dagen bara för att titta på henne. Och jag kom på mig själv med att vilja ringa folk och säga åt dem att komma och kolla på mitt föl, hon var ju så fin! Men vem vill titta på ett dött föl? En konstig tanke och känsla, men jag var ju så stolt över hur fin hon var. Ville ju visa alla denna vackra skapelse. Jag hade ju inte en tanke på att folk kunde uppfatta det som äckligt, konstigt eller dyl. För i min värld var hon det bästa som hänt mig som aldrig riktigt hände ändå.
Vi tog reda på efterbörden och alla hinnor och la dem i en säck för att veterinären skulle kunna ta prover på dem. För att utesluta virusabort.
De kommande timmarna stod jag mest bara och tittade på Britta, var in till henne i hagen och stod och grät. Hon bara hängde med huvudet och såg så ledsen ut.
På kvällen gick jag in och satte mig hos henne i boxen. Jag satt i hörnet av boxen och hon sänkte sitt huvud och la mulen i mitt knä. DÄR och DÅ stod tiden stilla. Det var hon, jag och en sorg större än något jag någonsin upplevt. Samtidigt som hela min kropp värkte av smärta och sorg så var det så vackert. Vi, en människa och en häst, förstod varandra och behövde varandra. Jag har aldrig varit så stilla i en annars så rörlig värld. Hennes ögon var så nära mina och jag såg allt hon kände, de var öppna som en bok och det var bara att öppna sina egna för att förstå. Och hon såg så ledsen ut.
Tårar rinner inte en sån här gång, de pressas ut och gråten pulserar i hela kroppen. Gråt är stilla och lugnt, detta var något annat. Hela kroppen arbetade med att få ut alla känslor som stockade sig inom en. Den kvällen när jag kom in så var jag röd under ögonen, som små skrapmärken efter att jag har torkat tårarna hela dagen och suttit med huvudet i händerna.
Stefan kom hem dagen efter och han och min svärfar grävde en liten grav bakom spånboden. Min svärfar följde med in till garaget och hämtade henne. Han grät och pratade till fölet: Det smärtar mig att du aldrig fick se dagens ljus lilla vän...
Sedan styrde han henne ut till graven och Stefan och han sänkte ner henne inlindad i Brittas täcke. Min hund satt bredvid mig hela tiden. Som att han förstod. Jag tror att han gjorde det, jag vill tro att vår värld är så pass vacker. Att allt inte är svart eller vitt, kallt eller varmt, ljust eller mörkt. Djur har känslor, djur förstår, djur kan älska.
Jag har blivit överväldigad av alla människors reaktioner och känslor runt detta. Jag förundras över hur många som verkligen känner med mig i allt. För åter igen - i mångas ögon var detta bara ett djur som dog. Inget mer, som en älg som blir påkörd eller en kattunge som är dödfödd. Så trodde jag att folk skulle se på det. Men i mina ögon, i mitt liv så var det ju nästan ett barn som dog. Någon jag väntat så länge på som aldrig kom. Någon jag skulle skapa en framtid med, någon som skulle vara med mig varje dag resten av dennes liv. Varje dag skulle jag få klappa hennes hals, sitta på hennes rygg, prata med henne... men så blev det inte. Hon var en ängel och det är så jag kommer att minnas henne. Som den vackra ängel hon var och jag kommer sakna allt som inte blev. Alla förhoppningar och förväntningar som inte införlivades.
Detta smärtar oerhört och jag försöker se något positivt med allt. Det är svårt men jag tror att det har stärkt mig. Jag har varit med om något som många andra bara drömmer mardrömmar om, något som jag inte önskar ska hända någon egentligen. Men jag känner mig starkare på något sätt och jag tar inget för givet längre. Jag älskar och uppskattar det jag har och jag vårdar det nog ömmare nu än innan. Och jag kommer aldrig någonsin ta något för givet eller hoppa händelserna i förväg igen.
Och Britta är min största och käraste vän. Hon är min älskade häst och jag kommer aldrig att släppa taget om henne. Hon ska bli gammal här hos oss, hon är en stor del av vår familj. Hon är anledningen till att vi bor där vi bor och att mina barn får möjligheten att växa upp på landet med skog, djur och natur inpå knuten. Hon är anledningen till att jag är lycklig när jag får gå ut till mitt stall. Hon är mitt liv. Hon är värd all kärlek hon kan få. Hon är min hjältinna.
Jag har laddat länge för att sätta mig och skriva ner detta. Jag måste få det svart på vitt för min egen skull. Men det har varit gruvsamt och jag har liksom inte kunnat hitta det rätta tillfället. Och med tanke på barnen som huserar här så finns det en risk för att det kommer att bli aningens osammanhängande. Jag ska dock försöka att få ner det tidsenligt och med alla tankar jag hade den dagen.
Jag hade skjutsat barnen på dagis och skulle gå och släppa ut hästarna onsdagen den 25 april. Vanligtvis brukar jag släppa ut hästarna medan barnen sitter i bilen, redo att åka till dagis. Idag var vi sena, vi hade för ovanlighetens skulle försovit oss, så jag var tvungen att åka med barnen först. Hästarna fick vänta.
Och vem hade anat att det var precis det som var meningen, att det var det bästa som kunnat hända i situationen som följer.
När jag kommer hem så hade Kalle somnat i bilen, så jag går mot stallet. Min första tanke är att stalldörren är stängd och inte på glänt som den brukar. Så när jag öppnar är det väldigt varmt inne i stallet, och väldigt fuktigt tänkte jag. Jag pratar med Stefan i telefonen medan jag gå fram mot boxarna och ska ta ut Britta först, som jag alltid gör. Jag ser då att hon har spån över hela kroppen och tycker att det är märkligt att hon har legat ner på sidan.
"Är magen fortfarande tjock så är hon fortfarande dräktig" veterinärens ord ekar i mitt huvud.
Och från den sida jag ser henne så är hon inte tjock. Hon kanske står konstigt så att magen hänger över på andra sidan, att hon står och vilar på ett bakben tänker jag och går runt henne. Jag har vid det här laget lagt på telefonen och sagt till Stefan att vi ska höras senare.
Tiden som fortlöpte från att jag såg hennes spåniga huvud tills dess att jag tittar över boxkanten var som att falla. Ni vet sekundrarna som man nästan kan ta på när man är på väg att ramla av en häst, man hinner tänka så oerhört mycket. Hur man ska landa, var kommer hästens hovar att vara...
Jag kan inte med ord beskriva känslan som uppstod när jag tittade in i hennes box. Jag har alltid varit en person som har lite problem med att hantera paniksituationer. Jag får verkligen panik och vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på.
Där i hennes box så ligger fostersäcken med fölet i och efterbörden bredvid. Mina tankar var uppe i tusen km i timmen, de krashlandade, laddade upp igen och så höll det på. Nu hade det hänt ändå. Det som jag för några veckor sedan gruvade mig för att bli mött av varje morgon. NU hade det hänt, nu när jag trodde att det skulle gå vägen, att allt var bra och att vi skulle få ett föl till sommaren. Så blev det inte.
Jag ringde Stefan, som självklart befann sig på jobb på annan ort, och skrek. Jag tror inte att han hörde ett ord av det jag sa, annat än FÖLET... och tårarna brände hål på mina kinder. Sedan ringde jag till Marinette och det var väl samma sak där, det enda jag kunde förmedla mellan hulkningarna var fölet... men hon förstod och satte sig i bilen och åkte upp till mig.
Jag kan inte riktigt säga vad jag egentligen gjorde den kommande timman. Jag gick fram och tillbaka mellan stallet, huset, garaget och bilen... planlöst. Jag tänkte att jag skulle hämta något. Gick mot där jag trodde att det fanns och glömde bort vad jag skulle ha när jag kom fram. Gick tillbaka till stallet, kom på vad jag skulle ha och gick tillbaka. Fram och tillbaka flera gånger framför stallet.
Kalle sov fortfarande i bilen och jag visste ju att jag var tvungen att försöka få någon som kunde passa honom. Och som tur var så var grannfrun hemma så hon tog honom tills dess att min mamma kom upp.
Jag vet inte hur länge fölet hade legat inne hos Britta i boxen. Men jag gissar att det var halva natten iallafall. Jag uppfattade det inte som att hon var intresserat av det längre. Och jag trodde att hon hade accepterat att det var dött. När Marinette kom så ringde jag veterinären som tyckte att vi skulle tvätta av Britta och sedan släppa ut henne. Det fanns ingen anledning att hon skulle stå inne, det var bäst att hon fick röra på sig. Men det var lättare sagt än gjort. När vi skulle ta ut henne så vägrade hon och sprang in igen till boxen, i princip rätt över Marinette. Så vi tvättade av henne inne i boxen hos fölet.
Sen tog vi ut alla hästar i hagen. Hon sprang och skrek ett tag ute i hagen, men när alla hästar kommit ut så lugnade hon ner sig och gick och åt. Veterinären skulle komma senare på eftermiddagen och hon ville att vi skulle lämna allt så intakt vi kunde. Så det fanns inte så mycket mer för oss att göra. Bonden i byn kom förbi för att titta på fölet. Han tyckte att det såg stort och fint ut. Inget avvikande. Han berättade allsköns skräckhistorier om ston som kastat där man varit tvungen att stycka ut fölet. Och att jag skulle vara glad att Britta levde, och det är jag tro mig.
Dagen gick sakta och vi satt ute i det fina vädret och drack lite kaffe, jag grät omvartannat hela tiden. Marinette också.
Det är så många känslor som kommer upp när jag återupplever dagen igen. Detta kan säkert i mångas ögon tyckas vara löjligt, det var ju ändå bara ett djur.
Ett djur, eller i detta fallet - två djur, som jag dagligen matat, klappat, borstat, pratat med, känt på, lagt mitt öra mot den enes mage för att försöka höra den andra. Stått och hållit mina händer på Brittas mage för att känna det lilla livet där inne. Pratat med Britta om hur duktig hon är och hur fint fölet kommer att vara. Pratat med fölet om hur mycket vi längtar efter det och hur välkommet det är. Varje dag har jag gjort det sedan nästan ett år tillbaka. VARJE DAG.
För mig var detta inte bara djur. Det var min första häst som jag köpt för mina egna pengar, en häst som jag har haft i många år. En häst som betyder oerhört mycket för mig, en familjemedlem. Någon jag älskar och lägger ner oerhört mycket tid tillsammans med, säkert mycket mer än vad vissa föräldrar gör med sina barn. Jag upplevde och genomlevde denna dräktighet lika mycket som hästen och nästan lika mycket som du gör när du själv är gravid. Jag följde varje steg i utvecklingen och tittade på bilder hur stort fölet skulle vara för tiden. Vi planerade för hur nedkomsten skulle bli, var hon skulle föla. Hur vi skulle bygga om hagen för dessa två och hur fantastiskt roligt det skulle vara att se ett föl springa i vår stora sommarhage. Ett svart föl såg jag i mina drömmar. Ett svart föl med vita tecken... Det var vad jag hoppades på. Åh, vad jag ville att det skulle bli så.
Efter lunchen den dagen så fattade vi ett beslut som är ett av de bästa jag någonsin kommer att fatta. (Man ångrar aldrig det man gör, bara det man inte gör...)
Vi bestämde oss för att ta ur fölet ur fostersäcken. Jag måste se hur det såg ut, mitt lilla sagoföl.
Men vägen dit var jobbig. För fostersäcken var intakt. Så jag var tvungen att ta en kniv och skära upp säcken, då rann allt fostervattten ut. Och där låg hon, världens vackraste lilla svarta föl. Hon var så vacker och tårarna rann på både mig och Marinette. Min lilla fölunge.
Vi lyfte henne ur fostersäcken och la henne på mamma Brittas fleecetäcke i en skottkärra. Marinette tyckte att vi skulle lägga henne fint på något mjukt. Och det är jag glad att vi gjorde. Det såg ut som att hon sov där hon låg och vi rullade gråtandes ut henne ur stallet och ställde henne inne i garaget där det var svalt. Jag väntade hela tiden på att hon skulle frusta till och röra på sig. Men det gjorde hon inte, hon levde ju inte.
Jag tror att jag gick in i garaget ett tiotal gånger den dagen bara för att titta på henne. Och jag kom på mig själv med att vilja ringa folk och säga åt dem att komma och kolla på mitt föl, hon var ju så fin! Men vem vill titta på ett dött föl? En konstig tanke och känsla, men jag var ju så stolt över hur fin hon var. Ville ju visa alla denna vackra skapelse. Jag hade ju inte en tanke på att folk kunde uppfatta det som äckligt, konstigt eller dyl. För i min värld var hon det bästa som hänt mig som aldrig riktigt hände ändå.
Vi tog reda på efterbörden och alla hinnor och la dem i en säck för att veterinären skulle kunna ta prover på dem. För att utesluta virusabort.
De kommande timmarna stod jag mest bara och tittade på Britta, var in till henne i hagen och stod och grät. Hon bara hängde med huvudet och såg så ledsen ut.
På kvällen gick jag in och satte mig hos henne i boxen. Jag satt i hörnet av boxen och hon sänkte sitt huvud och la mulen i mitt knä. DÄR och DÅ stod tiden stilla. Det var hon, jag och en sorg större än något jag någonsin upplevt. Samtidigt som hela min kropp värkte av smärta och sorg så var det så vackert. Vi, en människa och en häst, förstod varandra och behövde varandra. Jag har aldrig varit så stilla i en annars så rörlig värld. Hennes ögon var så nära mina och jag såg allt hon kände, de var öppna som en bok och det var bara att öppna sina egna för att förstå. Och hon såg så ledsen ut.
Tårar rinner inte en sån här gång, de pressas ut och gråten pulserar i hela kroppen. Gråt är stilla och lugnt, detta var något annat. Hela kroppen arbetade med att få ut alla känslor som stockade sig inom en. Den kvällen när jag kom in så var jag röd under ögonen, som små skrapmärken efter att jag har torkat tårarna hela dagen och suttit med huvudet i händerna.
Stefan kom hem dagen efter och han och min svärfar grävde en liten grav bakom spånboden. Min svärfar följde med in till garaget och hämtade henne. Han grät och pratade till fölet: Det smärtar mig att du aldrig fick se dagens ljus lilla vän...
Sedan styrde han henne ut till graven och Stefan och han sänkte ner henne inlindad i Brittas täcke. Min hund satt bredvid mig hela tiden. Som att han förstod. Jag tror att han gjorde det, jag vill tro att vår värld är så pass vacker. Att allt inte är svart eller vitt, kallt eller varmt, ljust eller mörkt. Djur har känslor, djur förstår, djur kan älska.
Jag har blivit överväldigad av alla människors reaktioner och känslor runt detta. Jag förundras över hur många som verkligen känner med mig i allt. För åter igen - i mångas ögon var detta bara ett djur som dog. Inget mer, som en älg som blir påkörd eller en kattunge som är dödfödd. Så trodde jag att folk skulle se på det. Men i mina ögon, i mitt liv så var det ju nästan ett barn som dog. Någon jag väntat så länge på som aldrig kom. Någon jag skulle skapa en framtid med, någon som skulle vara med mig varje dag resten av dennes liv. Varje dag skulle jag få klappa hennes hals, sitta på hennes rygg, prata med henne... men så blev det inte. Hon var en ängel och det är så jag kommer att minnas henne. Som den vackra ängel hon var och jag kommer sakna allt som inte blev. Alla förhoppningar och förväntningar som inte införlivades.
Detta smärtar oerhört och jag försöker se något positivt med allt. Det är svårt men jag tror att det har stärkt mig. Jag har varit med om något som många andra bara drömmer mardrömmar om, något som jag inte önskar ska hända någon egentligen. Men jag känner mig starkare på något sätt och jag tar inget för givet längre. Jag älskar och uppskattar det jag har och jag vårdar det nog ömmare nu än innan. Och jag kommer aldrig någonsin ta något för givet eller hoppa händelserna i förväg igen.
Och Britta är min största och käraste vän. Hon är min älskade häst och jag kommer aldrig att släppa taget om henne. Hon ska bli gammal här hos oss, hon är en stor del av vår familj. Hon är anledningen till att vi bor där vi bor och att mina barn får möjligheten att växa upp på landet med skog, djur och natur inpå knuten. Hon är anledningen till att jag är lycklig när jag får gå ut till mitt stall. Hon är mitt liv. Hon är värd all kärlek hon kan få. Hon är min hjältinna.
Vila i frid lilla vän. Du är saknad.
måndag 23 april 2012
Soppatorsk
Jag har gjort det igen. Så jävla sanslöst klantigt.
Igår på väg in till träningen så stannade jag på Statoil i Gullänget för att tanka. Tanken var i princip tom.
Med Marran i luren, surrandes för glatta livet så kliver jag ur och ska tanka. Stoppar in Statoil kortet, slår koden.. "FEL KOD". Fuck. Prova igen. "FEL KOD". Vaaa i helveeeteee?
- Öh, aaa... tjenarrrrreeee.... gåre bra med hoppkusen?
- Öhhhhh....vaaa? *pillar på med kontokort och bensinkort, klämmer fast luren på axeln där Marran matar på* Jovars, det går bra. Själv då?
- Aaaaa, vaaa faaan fort du kör daa. Bärgade ju Hilbert häromdagen och då brände du om oss.
- Vaa? Med släpet, nej va närdå? *jättesnurrig vid detta laget och multitasking på hög nivå*
En farbror som har massa ardennrar och jag har en tendens att träffa varandra på söndagar på denna macken. Och som alltid är han ganska surrsugen. Och nu hade han bärgat min granne när hans hästlastbil gått sönder på E4: an. Och självklart ska han berätta detta för mig när jag står där och har glömt koden på tankkortet och har Marran i telefonan... Självklart. Det var ju som upplagt för ett missöde.
Klarar mig ur denna härvan, med en RED BULL i näven. På väg mot träningen igen.
(Utförligare info om träningen kommer i nästa inlägg).
Sedan när jag tränat klart, har lastat och surrat mig less så ska jag åka hem. Då startar inte bilen. Startmotorn snurrar men den tänder inte. Typ jävla-helvete.
Ringer min kära make. Som suckar och undrar hur i hela friden han ska veta vad som är fel.
- Jamen vad fan, hör du motorn eller??! Låter det okej???!
- Suck... genom telefonen? Nej, jag hör inte.
-Men vad i helvettteee??
Typ så gick dialogen.
Sen kommer Malin N och lastar ur sin häst och ska in och träna, skrattar och frågar om jag har glömt att tanka?
Tanka............jag tankade ju............men vad fan tankade jag........ egentligen..............!!!!!!!!!!!!!!!
BENSIN i vår DIESELBIL.
Jävla syltfotsarsle. Det är andra gången jag gör detta. Hursomhelst, så insåg jag detta egentligen inte förrän idag, för bilen startade igårkväll. Gick hela vägen hem till Fors och sen halva vägen tillbaka till stan. Tankade då i fulla bilen med DIESEL och efter det så gick den som en klocka. Och tur är väl det.
Men man lyckas ju.
Igår på väg in till träningen så stannade jag på Statoil i Gullänget för att tanka. Tanken var i princip tom.
Med Marran i luren, surrandes för glatta livet så kliver jag ur och ska tanka. Stoppar in Statoil kortet, slår koden.. "FEL KOD". Fuck. Prova igen. "FEL KOD". Vaaa i helveeeteee?
- Öh, aaa... tjenarrrrreeee.... gåre bra med hoppkusen?
- Öhhhhh....vaaa? *pillar på med kontokort och bensinkort, klämmer fast luren på axeln där Marran matar på* Jovars, det går bra. Själv då?
- Aaaaa, vaaa faaan fort du kör daa. Bärgade ju Hilbert häromdagen och då brände du om oss.
- Vaa? Med släpet, nej va närdå? *jättesnurrig vid detta laget och multitasking på hög nivå*
En farbror som har massa ardennrar och jag har en tendens att träffa varandra på söndagar på denna macken. Och som alltid är han ganska surrsugen. Och nu hade han bärgat min granne när hans hästlastbil gått sönder på E4: an. Och självklart ska han berätta detta för mig när jag står där och har glömt koden på tankkortet och har Marran i telefonan... Självklart. Det var ju som upplagt för ett missöde.
Klarar mig ur denna härvan, med en RED BULL i näven. På väg mot träningen igen.
(Utförligare info om träningen kommer i nästa inlägg).
Sedan när jag tränat klart, har lastat och surrat mig less så ska jag åka hem. Då startar inte bilen. Startmotorn snurrar men den tänder inte. Typ jävla-helvete.
Ringer min kära make. Som suckar och undrar hur i hela friden han ska veta vad som är fel.
- Jamen vad fan, hör du motorn eller??! Låter det okej???!
- Suck... genom telefonen? Nej, jag hör inte.
-Men vad i helvettteee??
Typ så gick dialogen.
Sen kommer Malin N och lastar ur sin häst och ska in och träna, skrattar och frågar om jag har glömt att tanka?
Tanka............jag tankade ju............men vad fan tankade jag........ egentligen..............!!!!!!!!!!!!!!!
BENSIN i vår DIESELBIL.
Jävla syltfotsarsle. Det är andra gången jag gör detta. Hursomhelst, så insåg jag detta egentligen inte förrän idag, för bilen startade igårkväll. Gick hela vägen hem till Fors och sen halva vägen tillbaka till stan. Tankade då i fulla bilen med DIESEL och efter det så gick den som en klocka. Och tur är väl det.
söndag 22 april 2012
Söndagmorgon.
1 unge som ska sluta med tutte och skriker efter den i samma mening. 1 unge som har tappat halva tån och ska med det handikappet bestiga alla berg i världen. 1 unge som inte vet om han är hungrig, trött eller bara är. Och en radiojävel med värdelös mottagning. Det var inte så jävla illa att vara bakis på söndagar...
lördag 21 april 2012
Bella träning
Var in i torsdags och tränade på Cape, och det var riktigt roligt. Maggan har alltid så bra övningar, man lämnar alltid en träning med henne med ett leende på läpparna. Man känner sig nöjd och man har FÖRSTÅTT något, kommit på hur endera man själv eller hästen fungerar. Så jävla nice.
Jag gillade gruppen som jag var med i också - en god blandning av ponnies och stora hästar. Allt flöt på mycket bra och vi fick hoppa lagom mycket. Uppvärmningen var skitrolig, det blir ju lätt det när man känner att det fungerar och att det har effekt på hästen. Vilket det hade. Eller om jag ska säga sanningen - Det är roligt när man för en gångs skull klarar av en sån här mardrömsuppvärmning utan att spy i munnen av utmattning och sen svälja skiten igen.
Bella är ju en darlig att ha med sig. Så förbannat cool. Där står man som om det vore värsta GP hästen som varit jorden runt och känner sig stolt. Mycket beröm fick hon för sin coolhet. Nice tycker jag. Och sen att hon bara kliver på transporten och vill följa med MIG hem. Vilken lycka.
Nu imorgon är det träning för Anna J på ridhuset. Det ska bli spännande att se om det är någon skillnad på Bella Bus. Maggan tyckte att vi gjort framsteg, att vi hittat ett lugnare tempo på marken. Men kanske hamnade i ett undertempo vid hoppning.
"Följ hennes bjudning, hon är hinderklok"
...sa Maggan och detta ska jag verkligen lyssna på.
Jag gillade gruppen som jag var med i också - en god blandning av ponnies och stora hästar. Allt flöt på mycket bra och vi fick hoppa lagom mycket. Uppvärmningen var skitrolig, det blir ju lätt det när man känner att det fungerar och att det har effekt på hästen. Vilket det hade. Eller om jag ska säga sanningen - Det är roligt när man för en gångs skull klarar av en sån här mardrömsuppvärmning utan att spy i munnen av utmattning och sen svälja skiten igen.
Bella är ju en darlig att ha med sig. Så förbannat cool. Där står man som om det vore värsta GP hästen som varit jorden runt och känner sig stolt. Mycket beröm fick hon för sin coolhet. Nice tycker jag. Och sen att hon bara kliver på transporten och vill följa med MIG hem. Vilken lycka.
Nu imorgon är det träning för Anna J på ridhuset. Det ska bli spännande att se om det är någon skillnad på Bella Bus. Maggan tyckte att vi gjort framsteg, att vi hittat ett lugnare tempo på marken. Men kanske hamnade i ett undertempo vid hoppning.
"Följ hennes bjudning, hon är hinderklok"
...sa Maggan och detta ska jag verkligen lyssna på.
Brittas tuttar, igen..
I övrigt så är hon en subba 24 karat. Hon har väl bitit mig sisådär 2-3 gånger, och då räknar jag inte med alla gånger då jag har känt vinddraget från när hon slår ihop sina fula hästtänder millimetrar från min proslinsvita hy.
torsdag 19 april 2012
tisdag 17 april 2012
Men kan vi färgkombinera mera!
Nu känner jag mig som en liten fjortis, men so be it.
Sitter och funderar lite på tävlingsutstyrsel. Vad man ska ha och så...? Framförallt vilken färg. Det känns inte som att det är skrivet i sten att det är vitt som gäller längre.
Man skulle ha haft några luvor och schabrak som matchar. Men vad? Förslag på färger till denna vackra dam?
Jag gillar detta:
...och detta...
Men om man ska kliva upp ett steg på prisstegen så hamnar vi här:
och här...
Måste som sagt färgbestämma oss först. Har grå kavaj, ska man satsa på detsamma? Är lite inne på grönt eller marin?
Sitter och funderar lite på tävlingsutstyrsel. Vad man ska ha och så...? Framförallt vilken färg. Det känns inte som att det är skrivet i sten att det är vitt som gäller längre.
Man skulle ha haft några luvor och schabrak som matchar. Men vad? Förslag på färger till denna vackra dam?
Jag gillar detta:
Måste som sagt färgbestämma oss först. Har grå kavaj, ska man satsa på detsamma? Är lite inne på grönt eller marin?
måndag 16 april 2012
Olyckor och vänner.
Man märker vilka ens riktiga vänner är när det händer något allvarligt... Vilka som hör av sig och bryr sig.
Vilka som ringer och frågar hur det är, hur det går, om man behöver hjälp. Helt plötsligt har man inte SÅ många vänner som man trodde.
Men jag har en iaf. Och det är jag glad för. Denne håller man hårt i.
Idag hände som sagt en olycka. Kelly fick en högtalare över sin tå, som sprack och nageln lossnade. Jag är ensam hemma med alla tre barn. Som tur är så var grannarna hemma med sin nya hundvalp, så Mattias kom över medans jag i panik kastade mig in i bilen med Kelly mot sjukhuset. Jag har aldrig kört så fort tidigare. När jag kollade på mätare så låg jag i 160 km/h. Samtidigt som jag pratade med sjukhuset i telefonen och Kelly skrek fruktansvärt mycket i baksätet. Blodet forsade och jag tror att hela sätet är fullt med blod. Jag har verkligen inte orkat kolla...
Läkaren sydde 4 stygn på hennes lilla tå och hon är nu utan tånagel. Han var osäker på om något var brutet, men även om det var så, så finns inget att göra. Hon har fått antiobiotika för att han var rädd att det kunde komma in bakterier då benet var frilagt.
Det var fruktansvärt påfrestande att tjurhålla sitt eget, gallskrikande och kämpande barn när de ska sticka sprutor och nålar i henne. Fy faan.. jag bröt ihop stenhårt. Det var det värsta jag varit med om.
Jag grinar illa om jag slår i en tå i en stol, och hon tappade hela nageln och klöv halva tån.
Och självklart - När Stefan är i Malmö.
Och mamma har 39 graders feber. Och Martina jobbar. Och, och och och...
Så här sitter man, ganska medtagen, trött och apatisk. Fy fan vad jag hatar när det blir så här och det känns som att man bär hela världen på sina axlar. Jag vill inte vara så här ensam när det händer sånt här.
Vilka som ringer och frågar hur det är, hur det går, om man behöver hjälp. Helt plötsligt har man inte SÅ många vänner som man trodde.
Men jag har en iaf. Och det är jag glad för. Denne håller man hårt i.
Idag hände som sagt en olycka. Kelly fick en högtalare över sin tå, som sprack och nageln lossnade. Jag är ensam hemma med alla tre barn. Som tur är så var grannarna hemma med sin nya hundvalp, så Mattias kom över medans jag i panik kastade mig in i bilen med Kelly mot sjukhuset. Jag har aldrig kört så fort tidigare. När jag kollade på mätare så låg jag i 160 km/h. Samtidigt som jag pratade med sjukhuset i telefonen och Kelly skrek fruktansvärt mycket i baksätet. Blodet forsade och jag tror att hela sätet är fullt med blod. Jag har verkligen inte orkat kolla...
Läkaren sydde 4 stygn på hennes lilla tå och hon är nu utan tånagel. Han var osäker på om något var brutet, men även om det var så, så finns inget att göra. Hon har fått antiobiotika för att han var rädd att det kunde komma in bakterier då benet var frilagt.
Det var fruktansvärt påfrestande att tjurhålla sitt eget, gallskrikande och kämpande barn när de ska sticka sprutor och nålar i henne. Fy faan.. jag bröt ihop stenhårt. Det var det värsta jag varit med om.
Jag grinar illa om jag slår i en tå i en stol, och hon tappade hela nageln och klöv halva tån.
Och självklart - När Stefan är i Malmö.
Och mamma har 39 graders feber. Och Martina jobbar. Och, och och och...
Så här sitter man, ganska medtagen, trött och apatisk. Fy fan vad jag hatar när det blir så här och det känns som att man bär hela världen på sina axlar. Jag vill inte vara så här ensam när det händer sånt här.
Hoppla.
Igår var jag och Malin inne och hoppade. Eftersom att vi är totalt fantasilösa och även lite rådvilla, så satte vi helt enkelt upp... taddaaaaaaa *trumvirvel*.... 5½: an! :-)
Sedan har Malin blivit en sucker för att sitta och galoppera avstånd på markbom, inget fel i det. Men det är sjukt jobbigt. Speciellt när du har en häst som maxar inför allt som ser ut som ett hinder - vare sig det är en markbom eller ett hinder.
Bella har inte så stor lust att travhoppa. Så jag fick träna mycket på att göra halt in, vända av, börja om, halt osv... sen när jag kände att hon lyssnade in mot så hoppade vi. Likadant sedan när vi tog bort travbommen innan första hindret och längde till en kombination. Galopp in, halt, vänd bort, börja om. Hon har en tendens att maxa ur lite och tar jag i henne då så åker huvudet upp, hon svanhoppar utan rygg, studsar jämfota mellan hindren och svanhoppar ut. Men jag har även lite problem med att lita på henne och låta henne sköta det själv, jag vill gärna plocka i henne in mot hindren och jag förstör då mer än jag gör nytta. En sak är dock säker - den hästen stannar aldrig, hon hoppar det du pekar på - bara att hålla i hatten och blunda! ;-)
Vi hoppade inga höjder utan låg väl som mest på 1,10 tror jag. Men det var nyttigt med kombination och framförallt att vi bara var två och rullade på tills vi var nöjda. Att man kände att man hade bra språng, tempo och att man vet vad man gjorde rätt. Så att en god känsla satt kvar.
Nu blir det skogsridning i veckan och in och träna till helgen igen. Sedan har jag anmält oss till 90-1,00 m den sista på ÖOR. Det blir spännande.
Sedan har Malin blivit en sucker för att sitta och galoppera avstånd på markbom, inget fel i det. Men det är sjukt jobbigt. Speciellt när du har en häst som maxar inför allt som ser ut som ett hinder - vare sig det är en markbom eller ett hinder.
Bella har inte så stor lust att travhoppa. Så jag fick träna mycket på att göra halt in, vända av, börja om, halt osv... sen när jag kände att hon lyssnade in mot så hoppade vi. Likadant sedan när vi tog bort travbommen innan första hindret och längde till en kombination. Galopp in, halt, vänd bort, börja om. Hon har en tendens att maxa ur lite och tar jag i henne då så åker huvudet upp, hon svanhoppar utan rygg, studsar jämfota mellan hindren och svanhoppar ut. Men jag har även lite problem med att lita på henne och låta henne sköta det själv, jag vill gärna plocka i henne in mot hindren och jag förstör då mer än jag gör nytta. En sak är dock säker - den hästen stannar aldrig, hon hoppar det du pekar på - bara att hålla i hatten och blunda! ;-)
Vi hoppade inga höjder utan låg väl som mest på 1,10 tror jag. Men det var nyttigt med kombination och framförallt att vi bara var två och rullade på tills vi var nöjda. Att man kände att man hade bra språng, tempo och att man vet vad man gjorde rätt. Så att en god känsla satt kvar.
Nu blir det skogsridning i veckan och in och träna till helgen igen. Sedan har jag anmält oss till 90-1,00 m den sista på ÖOR. Det blir spännande.
söndag 15 april 2012
Dan före dan..
Imorgon drar Steffe till Malmö igen, en hel vecka. Så nu är det bara att ta på sig hårdhandskarna och jobba lite. Det känns dock lite sådär. Det hade varit en sak om det var 2-3 dagar, men nu är det en hel vecka. Och om man bortser från allt extra meck med allt runtomkring här så kommer det så olägligt med tanke på tävlingssäsongen som drar igång om två veckor. Det blir ju lite svårt för mig att rida nu när han är borta. Planen är fortfarande inte torr, annars hade jag kunnat gå ut dit på kvällarna med babyvakten i högsta hugg. Men jag kan ju knappast ta en tur på vägen....
Så då får man förlita sig på snälla släktingar. Hasse o Karin kommer ut tisdag och torsdag, så att jag hinner rida. Martina kommer på onsdag. Så då är det egentligen bara måndag som blir stiltje.
Ikväll åker vi in och tränar. Har inte bestämt mig om det blir uppsutten hoppning eller löshoppning ännu. Det beror på tiden. Vi har lite att fixa innan Stefan åker imorgon. Han och Hasse är ute och fixar till lösdriftshallen som har fått sig en putt eller två, så att ena väggen har satt sig lite. Sen måste vi ordna det rent praktiskt med höbalarna. Då det har börjat töa och marken blivit väldigt geggig och sörjig så blir det svårt att köra ut höbalar. Så ev. måste vi ställa ut dem så att jag bara kan gå och öppna. Risken är ju dock väldigt stor att hästarna tuggar upp dem innan vi öppnat dem, och det är ju aningens svårt att hägna in dem nu.
Gud vad jag längtar till sommaren nu!!!
Hade ett väldigt bra samtal med Bellas ägare, Frida, igår. Det kändes toppen och jag är jätteglad över vad vi kommit fram till. Sen så är jag toppenglad överhuvudtaget för att jag får ha Bella! Frida berättade att hon hade höjdhoppat ett hinder med Bella i Holland... kan någon gissa hur högt det var? Rätt gissning kommer att belönas med en puss, av Bella då förstås.
Nu är det lunchtime, väcka Kelly och ta med sig hela gänget ut. Vattna hästarna, mocka och förbereda för kvällens träning. Stefan, Hasse, Karin och Colin är redan ute.. hade lust att vi skulle äta lunch utomhus idag men jag vet inte hur bara? Trappen med finporslinet? Njaee, hittar inga papptallrikar.
Ha det gott alla! (Marran o Mallan typ... som läser ;-)) Puss på näbben!
Så då får man förlita sig på snälla släktingar. Hasse o Karin kommer ut tisdag och torsdag, så att jag hinner rida. Martina kommer på onsdag. Så då är det egentligen bara måndag som blir stiltje.
Ikväll åker vi in och tränar. Har inte bestämt mig om det blir uppsutten hoppning eller löshoppning ännu. Det beror på tiden. Vi har lite att fixa innan Stefan åker imorgon. Han och Hasse är ute och fixar till lösdriftshallen som har fått sig en putt eller två, så att ena väggen har satt sig lite. Sen måste vi ordna det rent praktiskt med höbalarna. Då det har börjat töa och marken blivit väldigt geggig och sörjig så blir det svårt att köra ut höbalar. Så ev. måste vi ställa ut dem så att jag bara kan gå och öppna. Risken är ju dock väldigt stor att hästarna tuggar upp dem innan vi öppnat dem, och det är ju aningens svårt att hägna in dem nu.
Gud vad jag längtar till sommaren nu!!!
Hade ett väldigt bra samtal med Bellas ägare, Frida, igår. Det kändes toppen och jag är jätteglad över vad vi kommit fram till. Sen så är jag toppenglad överhuvudtaget för att jag får ha Bella! Frida berättade att hon hade höjdhoppat ett hinder med Bella i Holland... kan någon gissa hur högt det var? Rätt gissning kommer att belönas med en puss, av Bella då förstås.
Nu är det lunchtime, väcka Kelly och ta med sig hela gänget ut. Vattna hästarna, mocka och förbereda för kvällens träning. Stefan, Hasse, Karin och Colin är redan ute.. hade lust att vi skulle äta lunch utomhus idag men jag vet inte hur bara? Trappen med finporslinet? Njaee, hittar inga papptallrikar.
Ha det gott alla! (Marran o Mallan typ... som läser ;-)) Puss på näbben!
torsdag 12 april 2012
Dagis to be or not to be
Det här med dagis är krångligt.
Vi har nog dryga 1,5-2 mil till dagis, enkel väg. I dagsläget så går barnen på dagis tis-fredag 8:00-11:45. De dagar Stefan inte kan skjutsa dem på morgonen, om han jobbar i S-vall, Luleå, Umeå eller Skellefteå, så måste jag skjutsa och hämta dem. Detta innebär att jag åker nästan 8 mil per dag. Med dagens bränslepriser och om man antar att bilen drar 1 liter/mil, så kostar dagis oss följande per månad:
8 mil per dag x 4 dagar / vecka = 32 mil/vecka
32 mil x 4 veckor = 128 mil / månad.
128 mil x 1 liter/ mil: 128 liter
128 liter x 15 kr = 1920 kr
Alltså: 1920 kr i diesel + 1420 kr i dagisavgift = 3340 kr för 15 h/vecka.
SUCK.
Det faller på sin orimlighet. Hur räknar man hem detta? Barnomsorg till varje pris?
Vi har nog dryga 1,5-2 mil till dagis, enkel väg. I dagsläget så går barnen på dagis tis-fredag 8:00-11:45. De dagar Stefan inte kan skjutsa dem på morgonen, om han jobbar i S-vall, Luleå, Umeå eller Skellefteå, så måste jag skjutsa och hämta dem. Detta innebär att jag åker nästan 8 mil per dag. Med dagens bränslepriser och om man antar att bilen drar 1 liter/mil, så kostar dagis oss följande per månad:
8 mil per dag x 4 dagar / vecka = 32 mil/vecka
32 mil x 4 veckor = 128 mil / månad.
128 mil x 1 liter/ mil: 128 liter
128 liter x 15 kr = 1920 kr
Alltså: 1920 kr i diesel + 1420 kr i dagisavgift = 3340 kr för 15 h/vecka.
SUCK.
Det faller på sin orimlighet. Hur räknar man hem detta? Barnomsorg till varje pris?
3 veckors sjukan
I 3 veckor har jag suttit och ugglat med 3 hel- och halvsjuka ungar. 3 veckor. Behöver jag säga att botten är nådd? Är ganska less? Att jag bryter ihop inombords 50 gånger om dagen? Det gör jag.
Här kommer en dagsfärsk status på alla ungar.
Kelly
Sjukdom: Snorig ingen feber
Allmänstatus: Överenergisk varvat med en extrem trötthet
Humör: Stundom jättegosig och kramig för att i nästa sekund mörda och kasta sönder allt som kommer i hennes väg. Smått labil.
Sömnrytm: Har blivit svår att lägga, somnar inte på en gång längre. Vaknar många gånger per natt och är orolig. Lättväckt framåt morgonkvisten (läs: från kl 4).
Äter: Bra, inte så bra som hon brukar men ändock bra.
Röstresurser: Mycket goda, mycket mycket goda..
Samarbetsvilja: 2 av 5 möjliga.
Colin
Sjukdom: Har haft det mesta senaste tiden. Ögonfluss, magsjuka, feber osv...
Allmänstatus: Hängig och trött.
Humör: Trotsig och smått bråkig. Samtidigt väldigt pappig.
Sömnrytm: Har svårt att somna på kvällarna, vill sova länge. Kommer smygandes vid 5 snåret på morgonen och kryper ner.
Äter: Inte bra alls. Äter i princip ingenting.
Röstresurser: Bra. Och dessa har han lärt sig att utnyttja på dagis - okynnes skriker.
Samarbetsvilja: Bra dagar 3 av 5 dåliga dagar 1 av 5.
Kalle
Sjukdom: Snorig. Feber?
Allmänstatus: Gråtig
Humör: Bra när han är nybajsad. Hysteriskt missnöjd när han inte har bajsat.
Sömnrytm: Uppåt väggarna. Oerhört lättväckt för att vara så liten. Sover korta stunder om 30-45 minuter någon gång per dag. Vaknar 3-4 ggr per natt mellan 24-6.
Äter: Vissa mål bra, vissa jättedåligt. Hostar och spottar mycket. Sällan han suger i sig allt i ett svep.
Röstresurser: Bra. Gråter mycket igen. Var bra ett tag men har nu blivit missnöjd igen.
Samarbetsvilja: Måste få återkomma på den punkten.
Karoline
Sjukdom: Alla tänkbara. Mest psykiska.
Allmänstatus: Trött
Humör: Oftast väldigt dåligt. Dåligt tålamod och vresig.
Sömnrytm: Ingen rytm som helst. Sover inte längre än 1.30 h uppdelat på 2-3 pass på natten.
Röstresurser: Dåliga. Trötthet och sjukdom har satt sina spår.
Samarbetsvilja: 0 av 5.
Här kommer en dagsfärsk status på alla ungar.
Kelly
Sjukdom: Snorig ingen feber
Allmänstatus: Överenergisk varvat med en extrem trötthet
Humör: Stundom jättegosig och kramig för att i nästa sekund mörda och kasta sönder allt som kommer i hennes väg. Smått labil.
Sömnrytm: Har blivit svår att lägga, somnar inte på en gång längre. Vaknar många gånger per natt och är orolig. Lättväckt framåt morgonkvisten (läs: från kl 4).
Äter: Bra, inte så bra som hon brukar men ändock bra.
Röstresurser: Mycket goda, mycket mycket goda..
Samarbetsvilja: 2 av 5 möjliga.
Colin
Sjukdom: Har haft det mesta senaste tiden. Ögonfluss, magsjuka, feber osv...
Allmänstatus: Hängig och trött.
Humör: Trotsig och smått bråkig. Samtidigt väldigt pappig.
Sömnrytm: Har svårt att somna på kvällarna, vill sova länge. Kommer smygandes vid 5 snåret på morgonen och kryper ner.
Äter: Inte bra alls. Äter i princip ingenting.
Röstresurser: Bra. Och dessa har han lärt sig att utnyttja på dagis - okynnes skriker.
Samarbetsvilja: Bra dagar 3 av 5 dåliga dagar 1 av 5.
Kalle
Sjukdom: Snorig. Feber?
Allmänstatus: Gråtig
Humör: Bra när han är nybajsad. Hysteriskt missnöjd när han inte har bajsat.
Sömnrytm: Uppåt väggarna. Oerhört lättväckt för att vara så liten. Sover korta stunder om 30-45 minuter någon gång per dag. Vaknar 3-4 ggr per natt mellan 24-6.
Äter: Vissa mål bra, vissa jättedåligt. Hostar och spottar mycket. Sällan han suger i sig allt i ett svep.
Röstresurser: Bra. Gråter mycket igen. Var bra ett tag men har nu blivit missnöjd igen.
Samarbetsvilja: Måste få återkomma på den punkten.
Karoline
Sjukdom: Alla tänkbara. Mest psykiska.
Allmänstatus: Trött
Humör: Oftast väldigt dåligt. Dåligt tålamod och vresig.
Sömnrytm: Ingen rytm som helst. Sover inte längre än 1.30 h uppdelat på 2-3 pass på natten.
Röstresurser: Dåliga. Trötthet och sjukdom har satt sina spår.
Samarbetsvilja: 0 av 5.
onsdag 11 april 2012
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)