När man flippar...

...då flippar man hårt.

Jag vill ge er en inblick i hur en 3 barns morsas hjärna kan bete sig i en situation som för många kan upplevas kaotisk.

Jag har alltid haft en tendens att fly när något jag inte kan hantera sker. När jag var mindre och höll på med min ponny, så lämnade jag stallet skrikande, springandes många gånger.

En gång så hoppade min fina Shaggen ner i en höfläkt, ett utrymme som var ganska stort, fyllt med hö och ca 2,5 meter ner på botten så sitter en stor fläkt. Där hoppade min lilla ponny ner. Vad gör Karoline? Jo jag skriker som den flicka jag är och springer åt andra håller. Min stackars mor som är utanför stallet, hör skriket och ser sedan mig, planlöst komma springandes. Hon går in i stallet och finner den stackars ponnyn, som för egen maskin tillslut lyckas ta sig upp.

Det var en grej.

Nästa grej.

Har varit och tränat med samma ponny på ridhuset, han får gå lös efteråt och lägger sig och rullar. För nära väggen och fastnar med benen upp mot väggen. Tjo bara. Vad gör Karoline? Skriker och springer planlöst ut ur ridhuset. Stackars Kerstin får åter igen gå in och lösa problemet. Vilket i detta fall innebär att hon måste ta tag i ponnyns ben och dra runt honom.

Och en mamma grej nu då.

Sitter i bilen och är på väg för att hämta stolpar till hagen. Kör efter E4:an och Stefan sitter bredvid mig fram. Vi har alla barn bak. Alla barn skriker. Mycket. Och högt. Stefan står på knäna i stolen, bakåtvänd och ska försöka vara pappa-hela-dagen och rädda-dagen. Lyckas sådär. Innan Coop-rondellen så är det ett vägarbete och farten sänks markant på bilarna. Smyger väl fram på sisådär 20-30 km/h.
Då kommer jag på mig själv med att tänkta:
"Nu är det fritt från mötande trafik. So long suckers! Nu skiter jag i det här. Hörs hej!"

Alltså? Vad fan? Någon undangömd hjärncell hade fått fucking enough och tänkte alltså köra en såndär paniklösning som jag pysslade med som ung. Lämna skeppet som brann som en stackars råtta.

Som tur var så kom det en timmerbil och jag var snabbt tvungen att lägga om planerna för ett eventuellt rymningsförsök.

Jag bet ihop, flyttade till ett lugnt ställe i mitt huvud och hips vips så var barnen tysta.

Skenet kan bedra, say no more...