Bilder

Vad skulle man göra utan mobilkamera?

Hästarna!

Tiden går fort och vattnet rinner ännu snabbare under alla broar.

Bella

Vi har väl fått det att lossna lite i ridningen och hoppningen. Tyvärr så var vi tvungna att ställa in två planerade tävlingar i sommar då Bella fick någon slags reaktion på flugmedlet - Ultra Shield - varav hon fick 3 stora bölder under magen, precis vid sadelgjorden. Så det var inte aktuellt att sätta en gjord runt hennes mage på några veckor. Förra helgen var vi i Vännäs och tävlade, 105 och 115 cm. Vi debuterade alltså 115. Och innan tävlingen så tänkte jag "det är bara 5 cm högre än 110, no big deal!" Allt för att man inte skulle göra så stor grej av det hela. Men efter tävlingen så var det mer "det var 5 cm lägre än 120, shit!"
I 105cm så gick vi 0+0 och fick en andraplacering med ett fint hederspris. I 115 så hade vi lite diskussioner mot 7e hindret, då Bella gick i sin korsgalopp i vänster varv och jag ville att hon skulle byta, sen helt plötsligt kom hindret och tjosan vad nära det var. Så hon bröt ut. Jag blev lite ställd, och snabbanalyserade i huvudet vad som gick fel, och då drog vi på oss 4 tidsfel. Så vi slutade på 9 fel. Men jag tar helt och hållet på mig de där felen, det var jag som sabbade allt. Inte Bella.
Jag är dock nöjd, mycket nöjd. Nu har vi tagit oss över en gräns till. Vi kör liksom en tävling i varje höjd, sen klättrar vi uppåt.
För många kan detta anses som fel väg. Man ska rida dubbelnollor, och man ska helst rida en hel säsong i samma höjd och ha tusen miljoner dubbelnollor. Sen kan man ta nästa steg.
Jag säger inte att det är fel att göra så. Men jag känner inte att det är nödvändigt för Bella. Allt sitter i mig, inte henne. Hon är så pass rutinerad och hoppas nästan bättre desto högre det blir. Så jag hoppas att vi kan få in några fina 110 och 115 rundor nu i höst.
Imorgon åker vi dock till PH vet för en liten check. Bara rent allmänt kolla hur hon mår. Jag tycker att hon har varit lite stel och en kiropraktor anmärkte på att hon hade ont i ryggen. Så bara för att ta det säkra före det osäkra så kollar vi upp det.

Britta

Britta mår fint och växer om magen snabbare än vad hon gjorde i fjol. Hon är rund och trind redan. Betet har väl gjort sitt, men det syns att hennes kropp har koll på hur det ska vara och anpassar sig lätt.
Vi har som sagt gjort en liten caslick operation på henne och vi håller tummarna för att det ska gå vägen denna gång.

Trickie

Han är en lite ängel och helt underbar att hålla på med! Lättsam och snäll i alla situationer. Jag gillar honom skarpt. Dock verkar det som att Kelly är tusen gånger mer intresserad än vad Colin är. Och det är väl inte drömscenariot precis. Kelly behöver ett år till på sig att växa på sig och kunna klara av honom själv. Colin tycker att det är roligt att rida, Kelly pysslar.

Here we go again.

Onsdagen den 25/7 så var jag in på seminstation för att dräktighetskolla Britta. Hade absolut NOLL förväntningar, förhoppningar eller önskningar över vad som skulle ske. Jag var mer eller mindre inställd på att hon inte skulle vara dräktig. 

DÄRFÖR var det en väldigt overklig känsla som infann sig när veterinären sa att hästen var dräktig. Jag tror att även veterinären blev väldigt förvånad, men glad. Jag själv var i chock i stort sett hela dagen. Too easy, liksom. Nästan så att man tror att det ska komma ett gigantiskt bakslag nu? 

Nu har jag packat in Britta, Bella och Frillan i lösdriftshagen (låter som att det är en minimal fyrkantshage, så är ju dock INTE fallet). Så där ska dessa damer och tanter få gå och må gött tills dess att Britta varit på 40 dagars kontroll i augusti. Då kan vi andas ut ytterliga lite om hon fortfarande är dräktig. 

Damerna går nu alltså och mumsar hösilage, plockar i lite gräs, sover i ligghallen och kliar sig mot träd. Sånt lyx fanns inte i sommarhagen. 

Sedan är det så underbart att se dem direkt från huset. Alla gånger jag kan få med mig min familj till att dinera på altanen så är lyckan gjord. Jag sitter då alltså 40 meter från mina darlings... hästarna alltså. Ungarna sitter närmre än så. 

På lördag är det tävling. Kommer dock att göra lite ändringar. Har strukit oss från 1 meter och hoppar enbart 110. Samma sak på hemmatävlingen nästa helg och i Nordmaling den 25/8 så blir det debut 115, och funkar det bra blir det 120 på söndag. Off we go! 

Peace and love. 

Kramfors.

110 kramfors, 0+4 fel.

100 i kramfors, 0+4 fel

Slow...

Idag ska det mycket till för att jag inte bara ska mysa med Kalle kula. Bakis och med 3 h sömn i bagaget.

Det enda jag ska göra är att titta på folks egentagna bilder på sig själva på Facebook och fascineras. Det är skickligt att kunna se så bra ut, pluta med munnen, spärra upp ögonen och fota samtidigt.

Jag kan tyvärr inte. Kalle är väldigt skicklig!

Att vara stor och tuff med en puffra i handen...

Jägare, årtiondets fjollor? Jag undrar hur många av dessa tappra män och kvinnor som kan sätta sin hand på bröstet och säga: Jag eller någon jag känner väl, har fått sin hund dödad av varg.

"Känner väl" innebär inte att det är en "polares, brorsas, tjejs, morfars, svågers avlägsna tremänning i Alaska".

Länk till artikeln: http://www.dagensps.se/artiklar/sn/2012/07/15/287907/index.xml

Jägare, ena tuffa typer...

Ljuvliga söndagmorgon..

På lördagkväll så somnade jag kl. 18:15 när jag nattade Colin. Stefan var upp till oss åtskilliga gånger och bad mig kliva upp... Men det var omöjligt. 22:30 fick jag en liten Kalle i famnen som skulle matas. Sen var det bara tack och godnatt igen. 

6:00 imorse tyckte Kalle att det var morgon. Och det kändes faktiskt helt okej. Jag hade ju ändå sovit 12 h för första gången sen jag var 18 år. 

Sådana här morgnar är det dock ett måste ha en väldigt god natts sömn i bagaget, annars bryter helvetet lös på riktigt.. 

Colin skuttade upp 6:30, gasade runt alla bilar han hade på soffan, bordet, golvet, hunden - ja överallt. Och det bästa av allt? De var fulla med grus. Så soffan var grusig, bordet var smått lerigt och golvet var en katastrof. Jag försökte mitt i allt detta att se på "The social network", filmen om Mark Zuckerberg som grundade Facebook. Det gick sådär och det var synd, för är det något som aldrig blir av så är det att klart en film som man har sett halva eller mer av. För du orkar inte se om den timman du har sett, och hur ofta har man den turen att man hamnar precis på det stället man slutade? Vi snackar Canal+ nu, inte DVD. 

Sen vaknar puppan och då är det dags för frukost. Och när Kelly vaknar då vaknar Kalle, som tagit en tupplur.  Och då är cirkusen igång. Håll i hatten. 

Vid frukostbordet så får Colin för sig att veva runt Kalles mjukisäpple, och tjoff, så har han slagit ut hela glaset med nyponsoppa. Sen sätter sig Kalle och trycker - upp och byta. Under tiden man är borta för att byta så har de två kvarvarande barnen i princip möblerat om köket (som jag så noggrant städade 1 timma innan). Sen när jag sätter tillbaka Kalle i sin stol, så känner jag ännu en odör. Nästa kvinna till rakning: Kelly. Ännu en bajsblöja. Hej å hå... och när jag kommer tillbaka till köket denna gång så har Colin styrt runt Kalle i hans stol till andra sidan huset. 

Man sneglar trött på kaffekoppen som man hällde upp för 30 minuter sedan. Den man skulle avnjuta när man läste nättidningen. Den är antagligen kallare än en kyld Heineken vid detta laget. Öl och kaffe - något man aldrig mer kommer att få avnjuta som så bör. Så är det bara. Face the facts.

Jag kan inte annat än att åter konstatera - Att ha barn är ju bra underbart. Alla dagar utom söndagmorgnar och... ja alla morgnar. Och ja, jag gör det! Jag mutar mina barn med popcorn på morgonen för att kunna dricka 1(!!!!) kopp kaffe i lugn och ro - och jag står för det! 

Det måste vara fruktansvärt för alla prettomorsor att läsa detta... :-)