Inte så svårt val.

Sovande bebis på min mage känns lite mysigare än att gå ut i ett kallt stall. Måste peppa mig själv nu.

Brother in arms.

Brorsorna somnade i soffan. Så här ska det vara när det är som sämst. Det vore nice.

Pottgodis

Jag min dumme fan satt och kollade på familjen annorlunda som skulle potträna sina sjutusen miljoner ungar. De körde med en metod som innebar att när barnet varit på pottan så fick de en "pottgodis". Smart tyckte jag. Och berättade för Colin att vi skulle börja med pottgodis.
"Toppen!" tyckte han.

Jävlaskitbajscrapidiotmorsa jag är. Hur hysteriskt blev inte detta? För grejen med vår trotsige 2½ åring är det att han nöjer sig inte med EN godis han ska ha tamejfan hela jävla asken! Så that shit ended today. Ner i soptunnan med allt!
Vad fan tänkte jag med? Ett klassiskt tecken på hur fel det kan gå när man påverkas av andra.

Har ett stort problem. På fredagmorgon kommer hovslagaren, jag har 3 hästar som ska skos. Och jag har 3 barn. Och ingen make. Hur i hela friden ska jag ro runt det där? Jag tror att morsan skulle ha Kelly, 2 to go. Kalle är väl som det är, honom tror jag att jag kirrar. Men då är det Herr Trots kvar. Ber till Gud att moster Martina vill offra sig och kanske t.o.m. ha honom över natten, då hästen kommer imorgon kväll också. Ett tu tre kanske mamman och pappan kan få en trevlig ensamkväll... på stallet.

Nej nu vankas det köpta köttbullar, spaghetti och massa ketchup! För har man gått ner 12 kg på 10 dagar så är man värd det. Lillebror sover sött i BB selen och de stora glor på Bompa. Just nu är life's good.

Saker går sönder

Igår var en vansinnig dag. Det svänger hejvilt i småbarnsfamiljen!

Igår har följande saker gått sönder:

• En rosa rislampa
• En rosa hjärtlampa/discolampa
• En spargris med tusen miljoner enkronor
• En thermos
• En garderobsblomma

Vår son är helt, totalt jävlar i mig sjövild. Och jag blir tokig. Jag blir förtvivlad, inget jag säger går fram. Grejer flyger kors och tvärs och det smäller och dunkar i allt. Man skulle kunna tro att 3e världskriget har börjat och att ryssarna har planterat en bataljon på vårt tak. Det är vansinnigt.
Jag blir vansinnig. Och ringer Stefan. Och gråter. Och han suckar. Jag lämnar barnen på övervåningen i 36 sekunder för att ventilera lite. När jag kommer ut ser det ut såhär:

Den dagen har varit allt annat än bra. Allt annat. Jag är utmattad och Stefan är snart i Kiruna. Gode gud hjälp mig.

Det är lite tragikomiskt när man får distans till kaoset och kan tänka tillbaka. För igår var det inte roligt. Barnen grät, skrek, bråkade. Jag grät. Och skrek. Och grät. Och ringde folk för att få gråta.

Jag har en son som är lite aktiv, lite för aktiv. Och det passar inte alltid in i mitt liv, så att säga. Igår var utan tvekan den värsta i mitt liv. Iaf förmiddagen. Jag och Colin bråkade hela tiden, jag hann inte ens landa och hämta andan från den enda dusten förrän det var något nytt på gång. Det slutade med att jag fick bära upp gossen på sitt rum och gå därifrån, annars hade det blivit galet galet.

Jag ringde t.o.m. dagis för att höra om de fick börja tidigare. De fick de inte. Men nu är det bara 2 veckor kvar, så det är bara att härda ut.

Lillasyster skulle sova, men det tyckte inte Colin.

Lystring mannar!

Jag tror att jag skulle fundera toppenbra som yrkesmilitär. För det är precis en sådan roll jag har gått in i nu. Jag arbetar (läs: sköter mina barn) utifrån någon slags elimineringsteknik. Dvs. att jag eliminerar det största hotet första och sen arbetar jag mig neråt och utrotar hot efter hot, tills att allt är lugnt. Och när jag skriver hot så menar jag allt som kan störa friden.
Jag går in i ett mode där jag bara betar av - grej efter grej. Går in i mig själv och fokuserar, gör klart en grej i taget. Mamma överste till er tjänst!

Igår så lyckades vi vara ute alla fyra (läs: jag och mina avkommor) i hela 2 timmar, utan att behöva storma in med massa gråt och skrik och trötta ungar. Är riktigt stolt över mig själv. Jag och Colin var ute hela dagen från kl 9:30 till 14:30, med paus för lunch. Sen efter lunch hängde lillebror och lillasyster med ut. Kalle sovde i singelvagnen och lillasyster gåtränade och mös i mammas knä.

Sen la sig alla i vagnarna och vi gick på promenad. Hur tusan lyckades jag med det? Tvillingvagnen puttade jag framåt med magen och singelvagnen drog jag efter mig. Det var hur skönt som helst! Hon som jag trodde var en självklarthet att hon skulle somna, hon satt vaken hela tiden och Colin small på nolltid. Hursomhelst lär det bli en favorit i repris.

Jag tror även att jag - förhoppningsvis - har listat ut vad problemet är med Kellys oroliga nätter och tidiga morgnar. Hon står sig inte så länge sina 250 ml välling. Hur vet jag det? Jo, för att igår så blev det ett litet mellis med semla kl 15:30 så middagen blev förskjuten till 18:00, och då blev det stengungnsbakad panpizza, vilket är en av frökens favoriter. Och hon vaknade då en gång på hela natten. Imorse vaknade jag som vanligt 6:00. beredd på att höra hennes ljuva stämma. Men icket. Så jag och lillebror gick ner och fick sitta själv och mysa till kl 7:00, då jag fick panik och trodde att hon dött av plötslig spädbarnsdöd i sängen. Upp och kolla, då ligger hon och myser i sängen och sträcker upp armarna! Så nu sitter vi och kollar på Bompa och jag får t.o.m dricka kaffe och blogga.

Kanske inte är så svårt att vara 3 barnsmor och lite ensam? (Ta i trä...)

Steffe smackade upp ena långsidan på boxen igår, blir nog klart idag. Börjar pirra lite nu. På torsdag kommer hon!
Jag som gruvat mig lite för första dagen ensam, och än så länge så känns det toppenbra. Lycka! Men det är ju snyggt att jag säger detta och dagen är typ 1 timma gammal. Kanske helomvändning till ikväll? Hoppas inte det. Ska försöka vara ute så mycket som möjligt idag, promenera och kanske hälsa på Helena så hundarna får busa.

Så nu ska jag sluta googla "3 barnsmor" för att läsa om att alla andra klarar det och "det blir bättre när de blir stora"... jag klarar ju detta!

Pappan var och handlade idag. Han köpte BLÅBÄRSSOPPA. Hur tänkte han där liksom?
Självklart går den mannen inte att finna på jordens yta när hans son står och ylar vid kylskåpet och ska ha "Soooooooooooooppaaaaaaaaaaaaaaaaa!!". Såklart.

Allt jag befarade blev sant. Blåbärssoppa över hela köket. Och ingen pappa på 5 mils radie.
Och en arg mamma. Såklart.

Jag fascineras över hur fort det kan slå om från lugn och ro och fridfullt till totalt vansinne.
Men ungefär såhär kan det se ut:

Colin hoppar runt hela köket med en gaffel. "Sätt dig vid bordet och drick upp soppan". Hoppar upp på stolen, tjo och tjim. Blåbärssoppa över hela golvet.
Jag får för mig att ta av en sovande lillebror blöjan då han har bajsat så mycket när han sovit utan att vi märkt det. Lillebror vaknar, superhungrig och jag matar med urpumpad mjölk. Han spyr kaskader över allt som är gjort av massa i hans närhet. Okej, inte så farligt. Arg och ledsen och hungrig, skynda värma ersättning. Kyler, kyler och kyler... inte fort nog, tydligen.
Sätter mig ner och matar i köket - PRUPP! och prupp och prupp och fräs och brak. Bajs över hela knäet och hela barnet. In och byta, Colin hakar på. Av med spy- och bajskläder. Kommer på att Kelly sitter icke fastspänd i matstolen, springa ut, spänna fast. Tillbaka in i badrummet - Kelly tjuuteeer då hon blir lämnad. Ojoj, byta fort, Colin surrar om det mesta och ingenting. Leker med saxarna. In i köket igen, på med selen, bebis i. Puppar upp ur stolen, bära upp båda och lägga henne. Sen ner och hämta Colin, upp i säng. Vila för att orka med lördagsmys. Fine, tycker han. Pheeww.....

Sätter mig här. 3 sekunder. Sedan hör jag en som tassar ner för trappen - "Mamma? Är det mys och godis nu?".

Suck.

Är mamman dum får pappan lida. Tur att det inte är så i detta fallet.

Det finns en låt som jag måste lyssna på när jag känner att allt är på väg att barka åt helvete.
Sugarland - It happens.
Lyssna på den och känn hur kaoset framstår som ganska komiskt. För många gånger måste det vara otroligt löjliga grejer som är orsaken till att allt spårar ur.
I mitt liv är det följande som ofta orsakar kaos:

1 - Trötthet, för lite sömn.
2 - Barn som inte lyssnar.
3 - Barn som skriker och gnäller - effekten förstärks ifall många barn gör det samtidigt.
4 - En stressad/rastlös pappa.
5 - En stressad mamma.

Ser ni att jag sätter mig själv som den sista orsaken? Det innebär ju att jag tycker att jag är den som mest sällan orsakar kaos och hysteri i vårt hem. Kan det stämma? Knappast. Men anledningen till att jag själv ser det så är väl för att jag många gånger är "förste man på olycksplatsen" och därför känns det väl som att jag är "the one who saves the day".

Men då kan man ju fråga sig också - hur kommer det sig att jag är förste man på plats? Kanske för att jag är boven? Jag befinner mig redan på brottsplatsen... väl skyldig, och väl inblandad over my head.

Ja hursomhelst.
Dagarna fortlöper snabbt och det är en berg-och-dalbana utan dess like. Igår var riktigt bra. Det var hyffsat lugnt, bortsett från att Colin trippar lite för mycket. Han får energiboostar och snurrar upp i taket och kraschlandar, många gånger på sin syster. Som då får en hysteriskt utbrott och till följd av det bara "måsteeee fååååå biiiitaaaaa nååååågooooon" för att hon är så förbannat arg för att någon störde hennes framfart.
Oftast blir ju Colin den som får ta smällen tillbaka, men det kan annars vara någon av föräldrarna, golvet, bordet, boken, katten, hennes fötter... the list goes on.

Energiboost:
Kelly går. Och det går bra. Jag är hyffsat stark i kropp och knopp, med tanke på omständigheterna. Tackar som frågar.

Energitjyv:
Box som ska byggas innan torsdag, hö som ska hämtas imorgon (då hästarna dragit i sig 12(!!) balar på 1 månad), Steffe har ont i halsen. Alla är sjuka och vi har inte träffat mormor på en vecka.

Hembesök BVC

Nu har BVC varit här och checkat av att vi har det okej och att Kalle växer som han ska. Och det GJORDE han.

• Startvikt födsel: 5012 gr
• 2 dagar gammal: 4892 gr
• 6 dagar gammal: 5120 gr (!!)

Enligt BVC sköterskan så brukar det ta 12 dagar tills dess att barnen har kommit upp till sin födelsevikt igen. Men inte vår slugger, han växer så det knakar! Rund och go!

10 dagars pappaledighet är väl vad som är sedvanligt. Men inte i denna familj. Här kör pappan igång med sitt nya jobb på måndag, vi kör 5 dagar.
Och så här ser hans schema ut då:

Åker tisdag morgon och styr mot Umeå, Piteå, Luleå, Skellefteå och Kalix. Åter i hemmet på torsdag lunch. Jamen why not liksom? Hardcore life.

Min kära mor kommer förhoppningsvis upp och sover här tisdag natt. Men annars är vi all alone. Måste nästan sätta mig och planera tror jag. För bortsett från alla battingar så är det:

• Hästar ut på morgonen, vatten till hagen
• Elda morgon
• Mockning
• Intag kväll
  
• Elda kväll
  

Såatteeee... men det går nog bra. Det som inte dödar härdar. Är det inte så?
Tänkte att jag skulle skriva lite om förlossningen sen när jag känner att verkligheten kommit ikapp. På söndagen när vi kommit hem så var jag tvungen att sätta mig och maratontitta på repriser på Familjen Annorlunda. Det kändes som bra på något sätt. Att det fanns någon som hade det värre, mycket värre. Att det kaos vi upplevde var en liten del i den stora världens totala vansinne. Att vi var ganska små och helt normala, egentligen.

Sen dagarna som har fortlöpt sedan hemkomsten har väl varit upp och ner. Man är trött och kämpar på, kvällarna kommer fort och dum som man är vill man då njuta av "egentiden". När man egentligen borde krascha i säng.
Vi har dock kommit fram till ett - för oss - viktigt beslut. Och det är att det nog inte blir någon amning. Dels för att jag aldrig kommer att komma ikapp med mjölkproduktionen gentemot vad han kräver. Han väger ju som sagt som en 1-2 månaders baby och jag har mjölk som skulle mätta en normalstor nyfödd. Dålig ekvation alltså.

Så jag släpper allt dåligt samvete, alla krav och lägger ner. Det blir nog människa av Kalle också, även fast han vuxit upp på ersättning. Ganska säker på det.

Nu vilar pappan och 1 åringen kämpar i sin säng för att slippa. Storebror bygger lego och jag ska ladda för middag.

Sen så var vi fem...

Sådärja.

Ett nytt kapitel i vårt liv. Och detta är den första sidan.
Nu har vi alltså blivit välsignade med ytterligare en liten knodd. Lördagen den 4 februari 2012 så tittade lilla Kalle ut.

Egentligen var han väl inte så liten, utan snarare ganska stor. Han vägde in på 5012 gram och var 53 cm lång.

Efter några dagar i hemmets lugna vrå, så känner jag ett starkt behov av att dokumentera vad som händer i vårt liv. Dels för att jag själv har svårt att förstå vad det egentligen är som vi står inför och även för att jag måste få en chans att bena ut alla tankar som uppstår i samband med att en ny familj formas.

Jag tror inte att det kommer att vara så många som inte känner oss som kommer att läsa denna blogg. Och för alla er som redan känner oss, så behövs väl ingen närmare redogörelse för hur familjeformationen ser ut.
Mina tankar kring allt detta är ju framförallt hur vi ska få vardagen att flyta på med alla barn, djur och göromål runt vår gård. I dagsläget känns det lite övermäktigt, men jag hoppas att det kommer att smälta in och vi kommer att få mer ork och kraft för att få det att fungera snyggt.

Återkommer senare ikväll. Nu är det lunch. Har en 2½ åring som sitter här i fåtöljen bredvid mig och snuttar på Woow och funderar på om farfar också heter Woow? Samt en 1 åring som ligger uppe i sin säng och sparkar i väggen, efter en 2 timmars vila. Och en 6 dagar gammal spjorv som ligger och tycker att livet är ganska nice i sin kaninkorg. Sen står det även 6 hungriga hästar i en lösdrift som ska utfodras med mat av husse.

Så nu kör vi! 2012... allt eller inget!