Britta

Nu ska vi bena isär allt som har hänt på hästfronten.

Britta. 

Jag tog in henne i tisdags förra veckan och skulle borsta igenom henne på kvällen. Finner då att hon har torkat blodblandat slem i svansen och mellan skinkorna. Ringer och pratar med distriktsveterinärerna men de säger sig inte ha någon koll. Morgonen efter kommer Anna och ska sko Bella och verka Britta. Ber henne kolla och hon ringer då Anna E, som kommer förbi senare på dagen. Hon hade inte sett något liknande förut och visste inte riktigt vad det kunde vara. Misstänkte en infektion i livmodern. Känner på henne både in- och utvändigt och känner inga rörelser från fostret.

Där och då brister allt. Mina fötter hamnar uppåt och huvudet någonstans mittemellan. Inga rörelser... det värsta som kan hända när man väntar ett nytt liv.

Jag ringer min kära make och gråter hysteriskt, kan inte ens prata. Han åker hem och jag får gå ut till stallet. Ställer hästen på gången, tar en pall och sätter mig i princip under magen på henne (vilket är möjligt med tanke på hennes storlek). Sen lägger jag båda mina händer på henne och bara väntar. Och jag behöver inte vänta länge. Jag både ser och känner hur det rör sig, lycka!

Anna E ställde henne på antibiotika. Senare fick hon även finadyne utskrivit för att om möjligt rädda fölet.
Samma kväll händer dock något ännu jobbigare. När jag har tagit in hästarna ser jag hur Britta ställer sig i hörnet på boxen och börjar lyfta bakbenen, vifta med svanses, tugga frenetiskt. Värkar. Trodde jag.
Samtidigt hänger det en lång blodslamsa ur henne, eller en slemmig tråd.
Here we go, tänkte jag. Då jag inte läst på överhuvudtaget om vad man ska göra när de fölar och än mindre vad man gör med ett dött föl, vilket var vad jag hade att vänta, så ringer jag Anna E igen och ber om råd.
"Behandla det som smitta, lägg i en plastsäck".

....Fy fan. Min röst brast när jag skulle fråga henne vad jag hade att vänta. Kunde fölet leva när de föddes?
Ja det kunde göra det en stund, men skulle sedan dö.

Så där satt jag, sent på kvällen i stallet med min älskade häst och vakade. Något jag har sett fram emot i ett år nu. Men det var knappast så roligt och mysigt som jag hade föreställt mig.
Tårarna bara rann och kunde inte sluta... jag hulkade och satt med huvudet i händerna och bara gick sönder inombords. Tusen gånger om sprängdes mitt hjärta i bitar. Jag kunde inte be Stefan komma ut och sitta med mig heller, då ungarna låg inne och sov. Och mammas katt höll på att få kattungar precis.
Situationen och uppgiften kändes övermäktig, stor och skrämmande. Jag var tvungen att klara detta själv.

Timmarna gick och det hände ingenting. Jag bestämde mig för att försöka sova lite, så jag gick in. Men det kom inget föl den natten. Tack gode gud!!!

Och sedan lugnade allt ner sig. Så nu verkar det som att hon mår bra. Jag får dock inte känna på henne, igår sparkade hon mig när jag skulle stoppa händerna under magen på henne. Hon har även börjat fylla upp juvret, vilket tydligen kan vara vanligt.

Nu vill jag bara att allt ska gå bra och att vi ska få en liten fölunge till sommaren!