Olyckor och vänner.

Man märker vilka ens riktiga vänner är när det händer något allvarligt... Vilka som hör av sig och bryr sig.
Vilka som ringer och frågar hur det är, hur det går, om man behöver hjälp. Helt plötsligt har man inte SÅ många vänner som man trodde.

Men jag har en iaf. Och det är jag glad för. Denne håller man hårt i.

Idag hände som sagt en olycka. Kelly fick en högtalare över sin tå, som sprack och nageln lossnade. Jag är ensam hemma med alla tre barn. Som tur är så var grannarna hemma med sin nya hundvalp, så Mattias kom över medans jag i panik kastade mig in i bilen med Kelly mot sjukhuset. Jag har aldrig kört så fort tidigare. När jag kollade på mätare så låg jag i 160 km/h. Samtidigt som jag pratade med sjukhuset i telefonen och Kelly skrek fruktansvärt mycket i baksätet. Blodet forsade och jag tror att hela sätet är fullt med blod. Jag har verkligen inte orkat kolla...

Läkaren sydde 4 stygn på hennes lilla tå och hon är nu utan tånagel. Han var osäker på om något var brutet, men även om det var så, så finns inget att göra. Hon har fått antiobiotika för att han var rädd att det kunde komma in bakterier då benet var frilagt.
Det var fruktansvärt påfrestande att tjurhålla sitt eget, gallskrikande och kämpande barn när de ska sticka sprutor och nålar i henne. Fy faan.. jag bröt ihop stenhårt. Det var det värsta jag varit med om.
Jag grinar illa om jag slår i en tå i en stol, och hon tappade hela nageln och klöv halva tån.

Och självklart - När Stefan är i Malmö.

Och mamma har 39 graders feber. Och Martina jobbar. Och, och och och...

Så här sitter man, ganska medtagen, trött och apatisk. Fy fan vad jag hatar när det blir så här och det känns som att man bär hela världen på sina axlar. Jag vill inte vara så här ensam när det händer sånt här.