Vansinne...

.. är det att ha 3 sjuka barn i över 7 dagar. Nu är vi inne på dag 8 med feber, hosta och allt grin och gråt som man får på köpet. Jag håller på att bli skvatt galen. Sådana här gånger borde man få en nanny betald av försäkringskassan. För sanningen är ju den att det sliter ju mest på föräldrarna. Man lever ju som en  jävla hund! Vilket i slutändan kommer att resultera i ännu fler sjukskrivningar.

Så på något sätt måste det ju vara mer förtjänstfullt för riket med gratis nannys till alla småbarnsfamiljer med sjuka barn. Vissa krav borde kanske finnas, jag måste dock klura lite på dem. Men jag känner ju spontant att vi faller in ganska enkelt i kategorin "Förbannat-svårt-att-få-ihop-det-vid-sjukdom".

Såhär kan en extrem situation se ut hos oss under sjukdomsdagar:

Colin har ont i örat och gråter konstant och ropar efter o'boy (typ det enda som gått att få i den mannen under denna vecka), Kelly nyser och har två riktigt långa snorbobbor som hänger in i munnen som hon sedan tar armen och kletar ut över hela ansiktet, samtidigt som hon lägger sig på golvet och gråter eller vevar ner allt hon hittar på vardagsrumsbordet på golvet (1½ års trotsen, Malin Lindström kan skriva under på den...). Sen har du en kattjävel som sitter vid altandörren och skriker och ska ut, en hund som sitter på andra sidan altandörren och river på fönsterrutan för att han ska in. Allt detta sker medan du står med en otröstlig 3 månaders baby i famnen, som troligtvis har hostat sönder ett blodkärl eller två i näsan, stirrandes på dina kära fyrbenta som blir ströjda runt i hagen och inte får komma fram och äta vid höhöcken.

Sedan läser du på facebook om "Anna Andersson" som är "Såååååå trött och har såååååååååååå mycket att göra för att hennes ENDA barn är lite snorig och hunden måste ut på promenad. Åååh nej, hur ska hon orka?".

Men fucking skjut mig i huvudet där det har bäst effekt. Vilken fot ska man stå på, liksom? Egentligen. Nu är det ju så att allt detta ovan är självförvållat och det är jag äcklig införstådd med. Men kan inte åtminstone folk med betydligt mindre att göra än oss inte vara lite jävla tacksamma? Varför ska NI gnälla? Det är ju otacksamt. Juh. Skulle ha bytt med er any day! ;-)

Mitt i allt detta vansinne så kan jag ibland se mig själv sitta på en strand med Leonardo Di Caprio, med en ananas i handen. Fattar ni hur illa det är om man fantiserar om honom och ananas? Very fucking bad...

Varför njöt man inte mer när man hade det som bäst?