Here we go again.

Onsdagen den 25/7 så var jag in på seminstation för att dräktighetskolla Britta. Hade absolut NOLL förväntningar, förhoppningar eller önskningar över vad som skulle ske. Jag var mer eller mindre inställd på att hon inte skulle vara dräktig. 

DÄRFÖR var det en väldigt overklig känsla som infann sig när veterinären sa att hästen var dräktig. Jag tror att även veterinären blev väldigt förvånad, men glad. Jag själv var i chock i stort sett hela dagen. Too easy, liksom. Nästan så att man tror att det ska komma ett gigantiskt bakslag nu? 

Nu har jag packat in Britta, Bella och Frillan i lösdriftshagen (låter som att det är en minimal fyrkantshage, så är ju dock INTE fallet). Så där ska dessa damer och tanter få gå och må gött tills dess att Britta varit på 40 dagars kontroll i augusti. Då kan vi andas ut ytterliga lite om hon fortfarande är dräktig. 

Damerna går nu alltså och mumsar hösilage, plockar i lite gräs, sover i ligghallen och kliar sig mot träd. Sånt lyx fanns inte i sommarhagen. 

Sedan är det så underbart att se dem direkt från huset. Alla gånger jag kan få med mig min familj till att dinera på altanen så är lyckan gjord. Jag sitter då alltså 40 meter från mina darlings... hästarna alltså. Ungarna sitter närmre än så. 

På lördag är det tävling. Kommer dock att göra lite ändringar. Har strukit oss från 1 meter och hoppar enbart 110. Samma sak på hemmatävlingen nästa helg och i Nordmaling den 25/8 så blir det debut 115, och funkar det bra blir det 120 på söndag. Off we go! 

Peace and love. 

Kramfors.

110 kramfors, 0+4 fel.

100 i kramfors, 0+4 fel

Slow...

Idag ska det mycket till för att jag inte bara ska mysa med Kalle kula. Bakis och med 3 h sömn i bagaget.

Det enda jag ska göra är att titta på folks egentagna bilder på sig själva på Facebook och fascineras. Det är skickligt att kunna se så bra ut, pluta med munnen, spärra upp ögonen och fota samtidigt.

Jag kan tyvärr inte. Kalle är väldigt skicklig!

Att vara stor och tuff med en puffra i handen...

Jägare, årtiondets fjollor? Jag undrar hur många av dessa tappra män och kvinnor som kan sätta sin hand på bröstet och säga: Jag eller någon jag känner väl, har fått sin hund dödad av varg.

"Känner väl" innebär inte att det är en "polares, brorsas, tjejs, morfars, svågers avlägsna tremänning i Alaska".

Länk till artikeln: http://www.dagensps.se/artiklar/sn/2012/07/15/287907/index.xml

Jägare, ena tuffa typer...

Ljuvliga söndagmorgon..

På lördagkväll så somnade jag kl. 18:15 när jag nattade Colin. Stefan var upp till oss åtskilliga gånger och bad mig kliva upp... Men det var omöjligt. 22:30 fick jag en liten Kalle i famnen som skulle matas. Sen var det bara tack och godnatt igen. 

6:00 imorse tyckte Kalle att det var morgon. Och det kändes faktiskt helt okej. Jag hade ju ändå sovit 12 h för första gången sen jag var 18 år. 

Sådana här morgnar är det dock ett måste ha en väldigt god natts sömn i bagaget, annars bryter helvetet lös på riktigt.. 

Colin skuttade upp 6:30, gasade runt alla bilar han hade på soffan, bordet, golvet, hunden - ja överallt. Och det bästa av allt? De var fulla med grus. Så soffan var grusig, bordet var smått lerigt och golvet var en katastrof. Jag försökte mitt i allt detta att se på "The social network", filmen om Mark Zuckerberg som grundade Facebook. Det gick sådär och det var synd, för är det något som aldrig blir av så är det att klart en film som man har sett halva eller mer av. För du orkar inte se om den timman du har sett, och hur ofta har man den turen att man hamnar precis på det stället man slutade? Vi snackar Canal+ nu, inte DVD. 

Sen vaknar puppan och då är det dags för frukost. Och när Kelly vaknar då vaknar Kalle, som tagit en tupplur.  Och då är cirkusen igång. Håll i hatten. 

Vid frukostbordet så får Colin för sig att veva runt Kalles mjukisäpple, och tjoff, så har han slagit ut hela glaset med nyponsoppa. Sen sätter sig Kalle och trycker - upp och byta. Under tiden man är borta för att byta så har de två kvarvarande barnen i princip möblerat om köket (som jag så noggrant städade 1 timma innan). Sen när jag sätter tillbaka Kalle i sin stol, så känner jag ännu en odör. Nästa kvinna till rakning: Kelly. Ännu en bajsblöja. Hej å hå... och när jag kommer tillbaka till köket denna gång så har Colin styrt runt Kalle i hans stol till andra sidan huset. 

Man sneglar trött på kaffekoppen som man hällde upp för 30 minuter sedan. Den man skulle avnjuta när man läste nättidningen. Den är antagligen kallare än en kyld Heineken vid detta laget. Öl och kaffe - något man aldrig mer kommer att få avnjuta som så bör. Så är det bara. Face the facts.

Jag kan inte annat än att åter konstatera - Att ha barn är ju bra underbart. Alla dagar utom söndagmorgnar och... ja alla morgnar. Och ja, jag gör det! Jag mutar mina barn med popcorn på morgonen för att kunna dricka 1(!!!!) kopp kaffe i lugn och ro - och jag står för det! 

Det måste vara fruktansvärt för alla prettomorsor att läsa detta... :-)

E-coli bakterier

Har fått svar på bakterieprovet som togs på Britta. Det visade att hon hade E-coli bakterier i livmodern. Tydligen så var det ganska mycket också, om jag förstod veterinären rätt. E-coli är en "bajsbakterie" och bör inte finnas inne i en livmoder, det skapar inte direkt en vänlig miljö därinne. Och enligt veterinären så är detta den troliga orsaken till att hon kastade sitt föl.

Vi har vid denna seminering gett henne Hippotrim i 5 dagar, cortison för att fixa till slemhinnan och hon är spolad ren. Jag vet inte om detta minskar chansen för en lyckad dräktighet denna seminering, sjävklart hoppas jag att det inte gör det. Enligt veterinären så behövde det inte vara så, men den spontana känslan man får är att det inte kan vara så lyckat att vara och gräva runt och medicinera när ett ägg ska fästa i en livmoder.

Veterinären har även gjort en s. caslick operation på henne, vilket innebär att man syr igen en del av slidöppningen på hästen. Den övre delen som är närmast deras anus. För anledningen till att hon får in bakterier i livmodern är det att hennes slida lutar inåt aldeles under anus. Så det är lätt att bajset rinner in i henne. Vilket nu förhoppningsvis kommer att bli bättre när hon är sydd 5 cm just där.

Detta är något som man skär upp sen när hästen ska föla, så det är ingenting som hon blir lidande av. Jag hoppas verkligen att detta var anledningen till att fölet dog och jag hoppas att det går vägen denna gången.

Vi börjar med första delmålet om 14 dagar. Hästen ska konstateras dräktig först.
 

Orsak hittad.

Vem, vad, varför?

90% livliga spermier!

Så här ser Brittas anmälan på Språngrulla ut. Jag var aldrig in och kollade där förra året, så jag fann en intressant sak: Motiliteten på spermierna är upptaget. Det måste ju betyda rörlighet? Så det verkar ha varit ganska pigga små spiggar?

Hon blev alltså seminerad i lördags, ägget hade släpp i måndags. Då spolades hon och det togs ett bakterieprov. Hon fick även cortison för att hennes slemhinna fortfarande var stor och mjuk, vilket inte var helt ultimat för embryot att fästa på.

Nästa grej är att ringa semin i veckan för att få svar på bakterieprovet - fanns där bakterier så ska hon få antibiotika. Annars är det bara att vänta i 16 (idag 15) dagar tills det är dräktighetskontroll. Spännande, spännande. Känner mig dock tusen gånger coolare denna gång än den förra. Det är väl som med ens egna första och andra barn. Andra gången vet man att man inte kan påverka utgången, det spelar ingen roll om man står på huvudet i 40 veckor eller äter vitaminer tills de ploppar ut citroner ur öronen på en. Är det inte meningen att ungen ska födas, så kommer den ut innan det. Så är det väl med hästarna också. Förra året lindade jag in stackars Britta i bubbelplast. Jag skällde på grannens ungar när de lekte i skogen vid hagen:

"Ni skrämmer min dräktiga häst så att hon kommer att tappa sitt embryo, god damn it!" Eh, normalt. Nej.

I år ska jag inte skälla på någon. Men jag tar ju inget för givet den här gången heller. Jag är mer inställd på det värsta. Men jag hoppas på det bästa..

Micklem träns och seminering.

Jag har beställt ett nytt träns, ett Micklem träns. Jag tror att det kommer att passa kära Bella bra, framförallt då hon har ett "oroligt" huvud och gärna kastar med bettet under ridning. Kanske detta kan få henne att känna sig mer tillfreds?

Överlag verkar detta träns, som är utformat med hästens bästa i åtanke, ha fått bara bra kritik. Har inte läst något negativt om det egentligen. Så jag hoppas att vi får det nu i veckan så att vi kan rida in oss på det innan tävlingen i Vindeln. Mer info om tränset hittar du här:
http://www.williammicklem.com/multibridle-micklembridle.html

Jag har även hämtat hem älskade Britta idag. Seminerad och klar! Hon seminerades i lördags den 7:e och när det kollade henne idag den 9:e så hade ägget släppt. Så nu är det 16 dagars väntan innan vi får veta om det har tagit sig denna gång. Det är tur att jag har Bella, det känns inte som att tiden kommer att gå lika långsamt som förra året. Nu är det ju fullt upp med att få igång henne innan den 28:e.

Britta hade varit lite loco sista dagarna på semin. Betett sig som en hingst, inte visat någon somhelst respekt för människorna på plats och varit allmänt bullrig. Och det är tydligen så hon blir när hon är brunstig. Se där ja.

Hektisk dag.

Upp med Kalle och Kelly i ottan. Samtal från semin: "Du kan hämta din brunstiga, hingstiga och bullriga häst tack!"In med de små i seaten, kör olagligt, hämta släpet på ÖOR.

Just denna morgon var Steffe lovad en sovmorgon. Så lägligt. Allt detta rullade igång kl 9 imorse och nu sitter vi i bilen på väg till Umeå på 4 års kalas hos Hugo, 3 timmar senare.

Livet är härligt när man avnjuter det i 209 knyck/h! Eller?

Fotograf: Colin.

Prinsessor på ärtor....

Efter att ha läst ett antal mammabloggar så blir jag lite irriterad över vissa mammors inställning till barn och barnafödandet framför allt.

Som jag nämnde i tidigare inlägg, barn har fötts i alla tider. Det har i 90% av fallen garanterat gått bra. Jag kan inte förstå hur vissa mammor kan tro att föda barn är något som sker en gång per sekel och att då stannar världen upp för att serva denna havande kvinna som ska förlösas. Och som hon ska förlösas...

I ett prinsessrum med allsköns bekvämligheter och med ett hov av sköterskor och läkare. All tänkbar lindring och teknik ska finnas tillgänglig. Gärna även en person som besitter kunskapen att läsa andra människors tankar - så att denna mamma aldrig behöver öppna munnen för att be om något. Om denna prinsessa ska kunna klara av att ta detta barn till världen så måste allt detta klaffa, annars är det kört. Big time kört alltså.
Och gud förbjude att någon slags kroppsvätska, eller ännu värre - kroppsmassa skulle lämna kroppen samtidigt som detta barn. Hon ska vara intakt, smärtfri och ren som en ångsteriliserad mjölkbil.

När Kalle föddes så sa sköterskan till mig, helt utan krusseduller:
- Det är egentligen för tidigt för dig att kliva upp, men du måste för det är så kladdigt här nere av allt blod och bajs, så du måste UPP och duscha.

Så är det. Ett barn har krystats ut ur en annan människas kropp. Kvinnan har använt sig av alla krafter som gått att uppbringa, på gränsen till bristning och med en smärta som är äckligt kontrollerbar men samtidigt den värsta som någonsin upplevts. Det blir svettigt, blodigt, kladdigt.

Man tappar aldrig kontrollen. DU har full kontroll hela tiden, om du inte är fullproppad med diverse smärtstillnade substanser förstås.(Smärta är individuellt och självklart ska den lindras om det behövs, om det behövs....)  Detta är väl det största en kvinna kan vara med om. Att ha den ultimata och yttersta kontrollen när en ny människa ska komma till världen. Att vara den som sitter vid spakarna, har full översikt på när nästa steg ska tas, när det eskalerar och när det är dags för slutspurten. Ingen annan vet vad som komma skall, ingen annan där och då är lika stark och fokuserad som du är.

Efter varje förlossning har jag lovat mig själv: Aldrig mer. Inte en gång till!
Men med varje barn i magen har jag kommit på mig själv med att tänka:
 
"Wow, snart är det dags igen för den häftigaste upplevelsen jag någonsin varit med om. Den största kraftansträngningen som jag någon kommer att utsätta min kropp för. Läckert, jag längtar!"

Jag har full förståelse för folk som blir förlösta med kejsarsnitt pga diverse komplikationer, kroppsliga hinder eller för att det blir akut fel under förlossningen. Men de som inte vill för att... de bara inte vill -  varför skulle inte ni klara av det när alla andra gör det? Varför ska det göra ondare för er än för någon annan? Ni måste ha en negativ syn på livet. För ni ser det från fel sida, på fel sätt. Ni är ju en gudinna när ni föder! Inget större kan hända just då där... ni är fullkomliga. Och ni har ingenting,  som någon som är i det rummet där du ligger naken på en obekväm säng, inte har sett förr. Ditt underliv är inte märkvärdigare än någon annans, de kommer inte att tycka att ditt anus ser speciellt ut. Du är där för att föda barn, din kropp är ultimat och ditt och deras bästa verktyg. De bryr sig inte om hur du ser ut - en Volvo 140 fraktar arslen lika bra som en Mustang GT. Ändamålet helgar utseendet? ;-) Mina barn har fötts genom en urskog av könshår och vet ni vad? De har kunnat urskilja deras kaluffs alla gånger ändå:

- Nu kommer huvudet, och denna krabat är hårfager!

"Äh vad fan, nu blandar de ihop det med mitt könshår. Fan också. Ja skitsamma, krysta på! " 

Och så länge ens pappa inte heter Carl Gustav XVI eller att du är gift med Jay-Z, så kommer de inte att tömma och stänga ner en hel BB-avd för att du ska in och föda. Och vet ni vad? Det kommer att gå bra ändå.

Antagligen är denna man inte er far, därför får ni genomgå en förlossning på samma sätt som 99.99999999% av jordens kvinnliga befolkning får och har fått göra i urminnes tider. 

Ny tävlingsoutfit!

Äntligen har jag bestämt mig för en ny kavaj och ridbyxor. Efter mycket velande. För mycket velande, om jag får säga det själv. Jag har väldigt svårt för att bestämma mig när det handlar om färg och form. Finns det mer alternativ än ett så blir det med ens väldigt jobbigt för mig. Jag kan sitta i dagar och månader och vela fram och åter. Är helt enkelt inte så impulsiv längre, på gott och ont.
Samma visa har det det ju varit med hingstvalet, även fast jag där - konstigt nog - bestämde mig fortare än gällande outfiten.

Det blev denna kavaj, en Pikeur Skarlett:

Och de här byxorna från HV Polo:

Undrar om man kommer att hoppa högre och rida snabbare nu? Tveksamt.

Sedan kommer eventuellt Bella att få debutera inom en ny tävlingsgren till hösten, jag tror inte att hon startat inom denna disciplin. Och det ska bli väldigt roligt att se hur hon tycker att det är. Dock inte med mig på ryggen utan med en tjej som har händer som en silkesapa och kroppskontroll som en buddistisk munk. Hon gör underverk på alla mina hästar. Så jag tror att det kan bli en succè!

Jag tror även att Britta blivit seminerad idag. Jag är inte säker då jag inte fick tag på veterinären. Men tydligen så hade hela maskineriet fått lite fart av sprutan hon fick i tisdags. Så nu håller vi tummarna, vill gärna ha henne snart!

Mina stora barn..

Det slog mig häromdagen att jag har fött tre stycken relativt stora barn - i Sverige mått mätt.

När Colin föddes tyckte man att han var en stor kille, han vägde 4110 gr, och att väga över 4000 gr är väl ändå över det normala känns det som. Sedan kom Kelly och vägde som tjej in på 3915 gr. Inte jättestort men över det normala för flickor.
Och sen Kalle Kanon Kula.
Spränger alla rekord och alla möjliga tänkbara mått och vikter - Väger in på 5012 gram!!!

På något sätt hade väl alla inblandade förstått att det var ett stort barn i min mage den här gången. Men jag har svårt att tro att någon egentligen förstod HUR stor han var. För frågan är ju - hade jag fått föda honom vaginalt om sjukvården visste att han vägde över 5 kg? Hade jag överhuvudtaget fått gå över tiden 2 veckor om de sett denna kolossala baby som befann sig i min mage? Knappast.

Barnmorskan som var med vid förlossningen, höjde på ögonbrynen och påpekade att "detta är en STOR kille, mycket stor." Hon gissade på 4500 gr. Så fel hon hade. Och så chockad hon blev när hon vägde honom. Hon hade aldrig varit med om en vaginal förlossning med ett så pass stort barn. Hon hade hört talas om att det hade hänt i typ Österund för några år sedan. Hon sa även att det var tur att det hade gått så bra som det gjorde och att egentligen - skulle det inte ha fått gått till såhär. Jag skulle ha snittats. Eller blivit igångsatt för många veckor sedan.

Ja se där. Alltid är det något.

Veckan efter Kalle hade fötts skedde 3(!)händelser där barn endera dog eller barnet och mamman blev allvarligt skadade vid förlossningen pga att barnen hade fastnat när det skulle födas. Det skrämde mig oerhört och det kändes som att någon ville säga till mig att jag skulle vara tacksam för att jag satt där, hel och frisk, men framförallt att jag hade ett barn i min famn som mådde bra - förvisso ett stort barn, men välmående. Och tro mig, det var jag.

I efterhand så blir jag lite rädd när jag tänker på vad som kunde ha hänt. Om han hade fastnat på vägen ut - vad hade hänt? Då är det väl ändå för sent för att snitta? När barnet gått ner i kanalen och är på väg ut. Lilla Kalle hade ju även ett ganska stort huvud plus att han lade sin näpna lilla arm och hand på sin kind när han skulle ut. Så att hans kära mor fick ju kämpa lite då...

Det är förvånansvärt att det överhuvudtaget fungerade. Colin förlöstes med sugklocka och Kelly med tång. Jag hade helt enkelt inte kraft, ork eller möjlighet att föda ut dem. Plus att jag hade ett bäcken som var aldeles för trångt/tight. Så att jag nu lyckades föda ett barn som vägde 1 kg mer än de två som fick avslutas med att dras ut, fantastiskt! Lustgas och en hel jävla massa vilja fick denna unge till världen.

Smärta är individuellt, inget snack om saken. Men något jag tror förvärrar allt är rädsla. Och folk som har kontrollbehov. Att inte mer vikt läggs vid att prata med dessa kvinnor innan deras förlossning tycker jag är fruktansvärt. Alla klarar det, så är det bara. Barn har fötts i alla tider - många gånger med enbart en kudde att bita i eller några droppar starksprit som bedövning.
Man är sin egen största fiende. Så är det. Och efter att ha fött ett barn som vägde 5 kg utan bedövning så tycker jag att jag har rätt att säga att allt går.


Någon som dock är snäppet tuffare än mig det är Alexander Karelins mor. Han vägde 6,8 kg när han föddes 1967 i Novosibirisk, Ryssland. Och på den tiden i kalla, hårda Ryssland erbjöds man nog ingen ryggmärgsbedövning eller kejsarsnitt. En flaska Vodka var nog det var som lättast till hands.

Alexander Karelin, Rysk brottare. 

Alexander Karelin, brottare från Ryssland. 

Flugor!!

Såhär ser fina Bella ut nu när alla äckliga flygfän härjar som värst: 

Jag använder den inte på henne varje dag, utan enbart de dagar när jag ser att de står på "stäppen" och bara viftar och sparkar. Jag vill hålla det så naturligt som möjligt, men samtidigt inte till vilket pris som helst. Upplever dock att de kan bli onödigt varma i dessa täcken, så man får hålla koll.

Nu sparkar vi igång den här cirkusen igen. Bella ska joggas igång och vi siktar mot tävling den 28/7 i Vindeln - 100 + 110. Sedan helgen efter så är det hemma på ÖOR, samma klasser. Kommer få lite hjälp med ridningen av Vickan, hon är hemma över sommaren. Och då Brittan är på betäckning så får hon gärna sätta sina silkeslena dressyrvantar i Bella istället.

Lösdriften..

Vi har påbörjat arbetet med lösdriftshagen. Vilket innebär alot of hard work-work!
Vi har grävt ut en stor yta där vi kommer att lägga markduk, sand och flis/bark. Kommer även att bygga två nya takade höhäckar samt en "gungställning" i trä där det kommer att finnas diverse leksaker och saltstenar.

Större delen av hagen kommer att få trästaket och ingången samt höhäckarna kommer att belysas.

Så här ser början av höhäckarna ut, nu fattas bara plåttak och den nedre sargen för att skydda hästarna från att fastna i hönäten.

Så här ser ingången ut. Vi funderade länge på om vi skulle ha någon variant av trägrind, men vi uteslöt det ganska snabbt. Det känns svårt och bökigt att hinna stänga den utan att få med sig 5 hästar till på köpet.

 

Det känns som att det kommer att bli hur bra som helst. Vi har verkligen analyserat sönder det som inte tyckte fungerade tillfredsställande i vinter och hittat lösningar åt allt. Jag tror att jag kan säga att detta kommer att vara en av de bättre lösdriftshagarna i Örnsköldsvik, om inte den bästa? 

Löpningen

Jag har blivit helt besatt. Måste lugna mig lite. Fick jag bestämma, vilket man kan tycka att jag iofs borde få göra över min egna kropp - så skulle jag löpa varje dag. Det blir som en drog. Man måste ut och man måste slå tiden man hade dagen innan.

Och sen alla grejer man kan köpa! Vill ha allt.. nya pjuckor, ballaste brallorna, funktionströjor, fräna linnen, pulsmätare och iPhoneband till överarmen. Ge mig allt!

Var in och googlade lite på löpning och träning och det stod väl att man skulle ta det lite piano ibörjan. Springa 3 minuter och gå 2 minuter, hålla på så i 20-25 minuter. Det har inte jag gjort, jag har matat på och "ryckt" på slutet... ojja, ojja. Mina stackars muskelfästen, det är tydligen de som tar mest stryk. Och träningsvärken, inte av denna värld. Kan inte gå nerför trappen på morgonen, pga en lårmuskel och benhinnorna. Sistnämnda har jag alltid haft problem, även när jag var som mest aktiv inom fotbollen. Då behandlades mina benhinnor med laser någon gång i månaden.

Jag tror dock att alla dessa råd till "nybörjare" kanske vänder sig till personer som verkligen är nybörjare och inte har motionerat/sprungit/idrottat på någon annan nivå än att man varit på gymmet och suttit i färdiga maskiner. För det är väl så de flesta gör nuförtiden?

Jag anser mig ändå ha legat på en relativt hög nivå inom den idrott jag har ägnat mig åt - fotbollen. Och bör således ha en hög lägsta nivå på min kondition och att min kropp vet vad det handlar om.
Det enda tråkiga med detta med löpningen är att det kommer att vara en kortsiktig aktivitetsform. För om drygt en vecka ska jag sätta igång Bella igen. Och då kommer kvällarna som vanligt vara fyllda med häst och ridning. Så då finns det ingen tid till att springa, tyvärr.

Men som sagt - jag älskar träningsformen, man pressar ju verkligen kroppen till max, och man känner verkligen att man tömmer sig själv på kraft och energi. Underbart! Och att man kan se resultat så snabbt, att man kan förbättra syreupptagning och muskelmassa på så kort tid är ju ganska fantastiskt.

Mina löparbyxor från Nike, rekommenderades varmt från expediterna i butiken. Jag är dock inte överdrivet imponerad av dem. Tycker att de känns för stora redan efter att ha använt dem någon gång.