Som jag nämnde i tidigare inlägg, barn har fötts i alla tider. Det har i 90% av fallen garanterat gått bra. Jag kan inte förstå hur vissa mammor kan tro att föda barn är något som sker en gång per sekel och att då stannar världen upp för att serva denna havande kvinna som ska förlösas. Och som hon ska förlösas...
I ett prinsessrum med allsköns bekvämligheter och med ett hov av sköterskor och läkare. All tänkbar lindring och teknik ska finnas tillgänglig. Gärna även en person som besitter kunskapen att läsa andra människors tankar - så att denna mamma aldrig behöver öppna munnen för att be om något. Om denna prinsessa ska kunna klara av att ta detta barn till världen så måste allt detta klaffa, annars är det kört. Big time kört alltså.
Och gud förbjude att någon slags kroppsvätska, eller ännu värre - kroppsmassa skulle lämna kroppen samtidigt som detta barn. Hon ska vara intakt, smärtfri och ren som en ångsteriliserad mjölkbil.
När Kalle föddes så sa sköterskan till mig, helt utan krusseduller:
- Det är egentligen för tidigt för dig att kliva upp, men du måste för det är så kladdigt här nere av allt blod och bajs, så du måste UPP och duscha.
Så är det. Ett barn har krystats ut ur en annan människas kropp. Kvinnan har använt sig av alla krafter som gått att uppbringa, på gränsen till bristning och med en smärta som är äckligt kontrollerbar men samtidigt den värsta som någonsin upplevts. Det blir svettigt, blodigt, kladdigt.
Man tappar aldrig kontrollen. DU har full kontroll hela tiden, om du inte är fullproppad med diverse smärtstillnade substanser förstås.(Smärta är individuellt och självklart ska den lindras om det behövs, om det behövs....) Detta är väl det största en kvinna kan vara med om. Att ha den ultimata och yttersta kontrollen när en ny människa ska komma till världen. Att vara den som sitter vid spakarna, har full översikt på när nästa steg ska tas, när det eskalerar och när det är dags för slutspurten. Ingen annan vet vad som komma skall, ingen annan där och då är lika stark och fokuserad som du är.
Efter varje förlossning har jag lovat mig själv: Aldrig mer. Inte en gång till!
Men med varje barn i magen har jag kommit på mig själv med att tänka:
"Wow, snart är det dags igen för den häftigaste upplevelsen jag någonsin varit med om. Den största kraftansträngningen som jag någon kommer att utsätta min kropp för. Läckert, jag längtar!"
Jag har full förståelse för folk som blir förlösta med kejsarsnitt pga diverse komplikationer, kroppsliga hinder eller för att det blir akut fel under förlossningen. Men de som inte vill för att... de bara inte vill - varför skulle inte ni klara av det när alla andra gör det? Varför ska det göra ondare för er än för någon annan? Ni måste ha en negativ syn på livet. För ni ser det från fel sida, på fel sätt. Ni är ju en gudinna när ni föder! Inget större kan hända just då där... ni är fullkomliga. Och ni har ingenting, som någon som är i det rummet där du ligger naken på en obekväm säng, inte har sett förr. Ditt underliv är inte märkvärdigare än någon annans, de kommer inte att tycka att ditt anus ser speciellt ut. Du är där för att föda barn, din kropp är ultimat och ditt och deras bästa verktyg. De bryr sig inte om hur du ser ut - en Volvo 140 fraktar arslen lika bra som en Mustang GT. Ändamålet helgar utseendet? ;-) Mina barn har fötts genom en urskog av könshår och vet ni vad? De har kunnat urskilja deras kaluffs alla gånger ändå:
- Nu kommer huvudet, och denna krabat är hårfager!
"Äh vad fan, nu blandar de ihop det med mitt könshår. Fan också. Ja skitsamma, krysta på! "
Och så länge ens pappa inte heter Carl Gustav XVI eller att du är gift med Jay-Z, så kommer de inte att tömma och stänga ner en hel BB-avd för att du ska in och föda. Och vet ni vad? Det kommer att gå bra ändå.
Antagligen är denna man inte er far, därför får ni genomgå en förlossning på samma sätt som 99.99999999% av jordens kvinnliga befolkning får och har fått göra i urminnes tider.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar