Mord.

Detta låg utanför vårt köksfönster imorse. Hur den hamnat där och varför är en gåta. Det finns tre möjliga scenarion:
1 Den gjorde anspråk på ett av Kennys hundra älgben som ligger spridda på gården. Det blev fight och Kenny gick segrande ur.

2 Den blev sparkad i hagen. Tog sig ur och kom till fönstret innan den dog.

3 Kenny har kallblodigt slitit upp den ur grytet, mördat den och släpat hem den.

Hursomhelst är det märkligt. Animal CSI, finns dom?

Dyr och billig avel?

Dräktighet 2011/2012

Sir Oldenburg - Hingsthållare Eklunda Stuteri. 

Språngavgift: 3000:- plus moms = 3750:-

90 dagars avgift: 7000:- plus moms = 8750:- 

Samling/packning: 3x500:- plus moms = 1875:- 

Spermatransport: 3x250:- plus moms = 950 :-

Total summa betalt till hingsthållaren: 15.325:- 

Sedan har jag inte exakta summan som seminstationen skulle ha heller, men den var minst på 10.000 kr och mest 15.000 kr. Det var sköljningar, provtagningar, uppstallning. Sedan tog hon sig inte på första försöket heller... så allt blev ju gånger två. Plus alla kostnade som uppstod i samband med att fölet dog: Veterinärkostnader: 3000:-  plus provtagning för abortvirus: 600:- .

Dräktighet 2012/2013

Corriendo Tau - Hingsthållare Lövstastuteri 

Dräktig 17 dygn: 2000:- plus moms = 2500:- 

Levande föl avgift: 5000:- plus moms = 6250:- Denna får jag dock 50% rabatt på då Britta ingår i ASVHs selektionspaket. Så då är det alltså 2500:- plus moms = 3125:- som gäller. 

Total summa att betala till hingsthållare: 5625:- inkl moms. 

Sedan har jag i år betalat 7000:- till seminstationen. Då ingick dock en caslickoperation plus diverse behandlingar mot e-coli bakterier.

Fölet 2012 kostade totalt: Mellan 25.000-30.000 kr. 

Fölet 2013 kommer förhoppningsvis att kosta: 12.000-15.000 kr. 

Lite skillnad där. Visst, det är två helt olika hingstar. Men det som stör mig så fruktansvärt är att man ska betala för ett föl som ännu inte lever. Varför ska hingshållaren ha betalt när jag ännu inte har ett föl?! 

Okej att man betalar språngavgift och sådant, men att suga ut pengar ur stoägarna innan ett föl ens finns det är för mig helt ofattbart. 

Jag har ju ännu inte fått något av hingsthållaren? Det finns ju inget föl att visa upp? Vad ska dom ha betalt för? 

Förr i tiden så fanns det bara levandefölavgift sedan var det någon smartjävel som förstod att det fanns ju pengar att vinna på att tidigarelägga betalningarna för oss stoägare och uppfann därmed "90 dagars avgift". Och så är vi där vi är idag. Hutlösa summor som i många fall spolas rätt ner i avloppet om det inte går hela vägen för stoet. För att slippa att förlora pengar så ska jag alltså köpa en "föl och fosterförsäkring". När jag kontaktade mitt försäkringsbolag, Dina försäkringar, så ville de ha 3700 kr för en sådan försäkring som då täckte upp 10-15.000 kr. Så i mitt fall för att försäkra hela mitt investerade belopp i detta föl, så hade jag varit tvungen att betala 6.400 kr på ett bräde i försäkring.

 Jag kommer aldrig mer att välja en hingst  igen som inte har levandefölavgift. Och därmed kommer mitt urval av hingstar att minska drastiskt. Det finns dock ett fåtal kvar som har förstått att man inte tar betalt för något som ännu inte finns. All heder åt dom. 

Så alla snikna hingsthållare och försäkringsbolag som i och med denna idioti nu även tjänar en hacka på allt, för folk måste ju försäkra sina "pengar" - Det är skamligt och skandalöst.

För en annan aspekt som man måste tänka på i detta är ju även vad kommer detta föl att kosta när det sedan ska säljas av sin uppfödare? Ni ser ju startsummorna här ovan, sen får man ju plussa på alla omkostnader för fölet tills det ska säljas. Som ni säkert förstår så finns det ju inte så stora marginaler över för uppfödaren. Nu är vi ju inte inne i detta för vinningens skull, detta är ju något vi gör för att vi tror på vår fina häst, och för att det är så fantastiskt spännande att se vad det är för filur som kikar ut i slutändan.
Men för de som arbetar med avel så kan jag inte annat än beklaga.

Ponera dock att jag skulle ha sålt det första fölet, hur skulle jag göra den matematiken?
Billig fölunge... Kanske Eklunda hade velat köpa den? 

Peace and love. 

Britta dräktig 90 dagar.

Nu är kära Britta dräktig på runt 90 dagar. I fjol vid den här tiden fick man en trevlig räkning från hingsthållaren på 7000 SEK plus moms, dvs. 8750 SEK.
Den slipper jag i år. Skönt. Har bestämt mig för att betala levande fölavgift istället. Känns rimligt och logiskt med tanke på fjolårets dräktighet och hur det slutade.

Hur som haver, 90 dagar och hon är lite rund om magen. Det känns bra. De brukar väl säga att runt 160 dagar kan man känna fölet röra sig. Detta innebär väl att runt jul-nyår kan man börja känna på henne.

Brittas föl ser ut som en blandning mellan dessa två nu:

Detta föl är 80 dagar gammalt. Så här står det om föl/foster mellan 60-80 dagar: * Fölblåsan är nu slapp och formeslös längs med livmorderns väggar. Fostret är ungefär 6,35cm långt. Du kan tydligt se att det nu är en häst, tack vare att det utvecklats små hovar, med sula och allt. Huvudet är fortfarande lite invecklat men mindre än förut. Fostret är hårlöst och ungefär lika stort som en hamster. 

* Fostrets huvud och hals är nu utvecklade och hålls i samma nivå som ryggraden på en "normal" häst. Könet är nu synligt, du kan se små bulor som formar skapet om det är en hingst, du ser ingenting alls om det är ett sto. Fostret är nu ungefär lika stort som en ekorre

Detta föl är 150 dagar gammalt. Så här står det om föl/foster på 150 dagar: 

Nu lägger fostret på sig mer än 454gram om dagen vilket gör att det nu är ungefär lika stort som en kanin. Känselhår har börjat att växa fram på kinderna, mulen och ögonlocke. Tittar man noga kan man urskilja ögonfransar

Det ska bli så sjukt spännande. Jag ska verkligen göra allt jag kan för att det ska bli toppenbra för kära B i år. Ska t.o.m. tvinga Stefan att bygga en till lösdriftshall åt enbart henne och ungen, i sommarhagen. Där ska dom få gå. Tillsammans med Bella och Trickie. Mitt gäng! 

Har suttit och suktat och dreglat lite över fölets farfar - Corlensky G. Oh my god, what a horse! Jag älskar att speakern på denna hingstvisning hjälper till och "ptroooar" på hingsten när de ska hoppa! 

Sorgens dag..

Detta året. 2012. Vilket jävla år.

Vi körde ut en ny bal till hästarna i hagen idag. Jag märker då att Frillan, som är ranghögst eller snäppet under ranghögst, står still mitt i hagen. Hon kommer inte när jag ropar på henne och hon bara står och hänger. Jag tar då en tapp med hö och går mot henne, och hon börjar då att gå... eller hon försöker. För hon går på tre ben.

Så idag har ännu en häst fått somna in här hos oss. Från att aldrig i princip sett ett dött djur fram tills att vi flyttade hit så har det nästan gått till sin överdrift med 4 döda hästar detta år. Och året är inte slut ännu.

Jag lider med Nina, Frillans ägare. I 17 år hade hon haft denna häst. 17 år, det är nästan en livstid.

Frunt-Immer "Frillan". F. 1987. E. Alpen Fürst. Vila i frid, kära vän. Vila i frid. 

Rätt och fel.

Jag fascineras av folk som inte gör som alla andra, eller som man ska eller bör göra.

Till exempel så såg jag en kvinna som var ute och gick imorse när jag skjutsade barnen till dagis. Hon hade knutit jackan runt midjan, men åt fel håll. Hon hade knuten bak på rumpan och jackan fladdrade framför benen på henne. Min första tanke var "Vad håller hon på med? Sådär kan man ju inte ha jackan, vad tänker hon med?" Nästan så att jag tyckte att hon var lite pinsam, och jag undrade om hon inte brydde sig om att hon gjorde fel och att folk skulle tycka att hon var konstig.

Min irritation över denna kvinnas orationella beteende övergick sedan till en lite förundran, en förundran över hur hon vågade gå mot strömmen och knyta sin jacka bakvänt. Och under de 200 meter som jag körde förbi henne så hade jag på slutet hunnit vända irritationen till beundran. Jag beundrade henne och vart glad över att hon var så tuff och självständig att hon vågade vända jackan åt fel håll. Vilken stark kvinna, hon sket fullständigt i vad folk tyckte, uppenbarligen. Och om man ska hårddra detta så har jag nog mer problem än vad hon har med sin jacka som fladdrar framför benen när hon motionerar.

Bilder

Vad skulle man göra utan mobilkamera?

Hästarna!

Tiden går fort och vattnet rinner ännu snabbare under alla broar.

Bella

Vi har väl fått det att lossna lite i ridningen och hoppningen. Tyvärr så var vi tvungna att ställa in två planerade tävlingar i sommar då Bella fick någon slags reaktion på flugmedlet - Ultra Shield - varav hon fick 3 stora bölder under magen, precis vid sadelgjorden. Så det var inte aktuellt att sätta en gjord runt hennes mage på några veckor. Förra helgen var vi i Vännäs och tävlade, 105 och 115 cm. Vi debuterade alltså 115. Och innan tävlingen så tänkte jag "det är bara 5 cm högre än 110, no big deal!" Allt för att man inte skulle göra så stor grej av det hela. Men efter tävlingen så var det mer "det var 5 cm lägre än 120, shit!"
I 105cm så gick vi 0+0 och fick en andraplacering med ett fint hederspris. I 115 så hade vi lite diskussioner mot 7e hindret, då Bella gick i sin korsgalopp i vänster varv och jag ville att hon skulle byta, sen helt plötsligt kom hindret och tjosan vad nära det var. Så hon bröt ut. Jag blev lite ställd, och snabbanalyserade i huvudet vad som gick fel, och då drog vi på oss 4 tidsfel. Så vi slutade på 9 fel. Men jag tar helt och hållet på mig de där felen, det var jag som sabbade allt. Inte Bella.
Jag är dock nöjd, mycket nöjd. Nu har vi tagit oss över en gräns till. Vi kör liksom en tävling i varje höjd, sen klättrar vi uppåt.
För många kan detta anses som fel väg. Man ska rida dubbelnollor, och man ska helst rida en hel säsong i samma höjd och ha tusen miljoner dubbelnollor. Sen kan man ta nästa steg.
Jag säger inte att det är fel att göra så. Men jag känner inte att det är nödvändigt för Bella. Allt sitter i mig, inte henne. Hon är så pass rutinerad och hoppas nästan bättre desto högre det blir. Så jag hoppas att vi kan få in några fina 110 och 115 rundor nu i höst.
Imorgon åker vi dock till PH vet för en liten check. Bara rent allmänt kolla hur hon mår. Jag tycker att hon har varit lite stel och en kiropraktor anmärkte på att hon hade ont i ryggen. Så bara för att ta det säkra före det osäkra så kollar vi upp det.

Britta

Britta mår fint och växer om magen snabbare än vad hon gjorde i fjol. Hon är rund och trind redan. Betet har väl gjort sitt, men det syns att hennes kropp har koll på hur det ska vara och anpassar sig lätt.
Vi har som sagt gjort en liten caslick operation på henne och vi håller tummarna för att det ska gå vägen denna gång.

Trickie

Han är en lite ängel och helt underbar att hålla på med! Lättsam och snäll i alla situationer. Jag gillar honom skarpt. Dock verkar det som att Kelly är tusen gånger mer intresserad än vad Colin är. Och det är väl inte drömscenariot precis. Kelly behöver ett år till på sig att växa på sig och kunna klara av honom själv. Colin tycker att det är roligt att rida, Kelly pysslar.

Here we go again.

Onsdagen den 25/7 så var jag in på seminstation för att dräktighetskolla Britta. Hade absolut NOLL förväntningar, förhoppningar eller önskningar över vad som skulle ske. Jag var mer eller mindre inställd på att hon inte skulle vara dräktig. 

DÄRFÖR var det en väldigt overklig känsla som infann sig när veterinären sa att hästen var dräktig. Jag tror att även veterinären blev väldigt förvånad, men glad. Jag själv var i chock i stort sett hela dagen. Too easy, liksom. Nästan så att man tror att det ska komma ett gigantiskt bakslag nu? 

Nu har jag packat in Britta, Bella och Frillan i lösdriftshagen (låter som att det är en minimal fyrkantshage, så är ju dock INTE fallet). Så där ska dessa damer och tanter få gå och må gött tills dess att Britta varit på 40 dagars kontroll i augusti. Då kan vi andas ut ytterliga lite om hon fortfarande är dräktig. 

Damerna går nu alltså och mumsar hösilage, plockar i lite gräs, sover i ligghallen och kliar sig mot träd. Sånt lyx fanns inte i sommarhagen. 

Sedan är det så underbart att se dem direkt från huset. Alla gånger jag kan få med mig min familj till att dinera på altanen så är lyckan gjord. Jag sitter då alltså 40 meter från mina darlings... hästarna alltså. Ungarna sitter närmre än så. 

På lördag är det tävling. Kommer dock att göra lite ändringar. Har strukit oss från 1 meter och hoppar enbart 110. Samma sak på hemmatävlingen nästa helg och i Nordmaling den 25/8 så blir det debut 115, och funkar det bra blir det 120 på söndag. Off we go! 

Peace and love. 

Kramfors.

110 kramfors, 0+4 fel.

100 i kramfors, 0+4 fel

Slow...

Idag ska det mycket till för att jag inte bara ska mysa med Kalle kula. Bakis och med 3 h sömn i bagaget.

Det enda jag ska göra är att titta på folks egentagna bilder på sig själva på Facebook och fascineras. Det är skickligt att kunna se så bra ut, pluta med munnen, spärra upp ögonen och fota samtidigt.

Jag kan tyvärr inte. Kalle är väldigt skicklig!

Att vara stor och tuff med en puffra i handen...

Jägare, årtiondets fjollor? Jag undrar hur många av dessa tappra män och kvinnor som kan sätta sin hand på bröstet och säga: Jag eller någon jag känner väl, har fått sin hund dödad av varg.

"Känner väl" innebär inte att det är en "polares, brorsas, tjejs, morfars, svågers avlägsna tremänning i Alaska".

Länk till artikeln: http://www.dagensps.se/artiklar/sn/2012/07/15/287907/index.xml

Jägare, ena tuffa typer...

Ljuvliga söndagmorgon..

På lördagkväll så somnade jag kl. 18:15 när jag nattade Colin. Stefan var upp till oss åtskilliga gånger och bad mig kliva upp... Men det var omöjligt. 22:30 fick jag en liten Kalle i famnen som skulle matas. Sen var det bara tack och godnatt igen. 

6:00 imorse tyckte Kalle att det var morgon. Och det kändes faktiskt helt okej. Jag hade ju ändå sovit 12 h för första gången sen jag var 18 år. 

Sådana här morgnar är det dock ett måste ha en väldigt god natts sömn i bagaget, annars bryter helvetet lös på riktigt.. 

Colin skuttade upp 6:30, gasade runt alla bilar han hade på soffan, bordet, golvet, hunden - ja överallt. Och det bästa av allt? De var fulla med grus. Så soffan var grusig, bordet var smått lerigt och golvet var en katastrof. Jag försökte mitt i allt detta att se på "The social network", filmen om Mark Zuckerberg som grundade Facebook. Det gick sådär och det var synd, för är det något som aldrig blir av så är det att klart en film som man har sett halva eller mer av. För du orkar inte se om den timman du har sett, och hur ofta har man den turen att man hamnar precis på det stället man slutade? Vi snackar Canal+ nu, inte DVD. 

Sen vaknar puppan och då är det dags för frukost. Och när Kelly vaknar då vaknar Kalle, som tagit en tupplur.  Och då är cirkusen igång. Håll i hatten. 

Vid frukostbordet så får Colin för sig att veva runt Kalles mjukisäpple, och tjoff, så har han slagit ut hela glaset med nyponsoppa. Sen sätter sig Kalle och trycker - upp och byta. Under tiden man är borta för att byta så har de två kvarvarande barnen i princip möblerat om köket (som jag så noggrant städade 1 timma innan). Sen när jag sätter tillbaka Kalle i sin stol, så känner jag ännu en odör. Nästa kvinna till rakning: Kelly. Ännu en bajsblöja. Hej å hå... och när jag kommer tillbaka till köket denna gång så har Colin styrt runt Kalle i hans stol till andra sidan huset. 

Man sneglar trött på kaffekoppen som man hällde upp för 30 minuter sedan. Den man skulle avnjuta när man läste nättidningen. Den är antagligen kallare än en kyld Heineken vid detta laget. Öl och kaffe - något man aldrig mer kommer att få avnjuta som så bör. Så är det bara. Face the facts.

Jag kan inte annat än att åter konstatera - Att ha barn är ju bra underbart. Alla dagar utom söndagmorgnar och... ja alla morgnar. Och ja, jag gör det! Jag mutar mina barn med popcorn på morgonen för att kunna dricka 1(!!!!) kopp kaffe i lugn och ro - och jag står för det! 

Det måste vara fruktansvärt för alla prettomorsor att läsa detta... :-)

E-coli bakterier

Har fått svar på bakterieprovet som togs på Britta. Det visade att hon hade E-coli bakterier i livmodern. Tydligen så var det ganska mycket också, om jag förstod veterinären rätt. E-coli är en "bajsbakterie" och bör inte finnas inne i en livmoder, det skapar inte direkt en vänlig miljö därinne. Och enligt veterinären så är detta den troliga orsaken till att hon kastade sitt föl.

Vi har vid denna seminering gett henne Hippotrim i 5 dagar, cortison för att fixa till slemhinnan och hon är spolad ren. Jag vet inte om detta minskar chansen för en lyckad dräktighet denna seminering, sjävklart hoppas jag att det inte gör det. Enligt veterinären så behövde det inte vara så, men den spontana känslan man får är att det inte kan vara så lyckat att vara och gräva runt och medicinera när ett ägg ska fästa i en livmoder.

Veterinären har även gjort en s. caslick operation på henne, vilket innebär att man syr igen en del av slidöppningen på hästen. Den övre delen som är närmast deras anus. För anledningen till att hon får in bakterier i livmodern är det att hennes slida lutar inåt aldeles under anus. Så det är lätt att bajset rinner in i henne. Vilket nu förhoppningsvis kommer att bli bättre när hon är sydd 5 cm just där.

Detta är något som man skär upp sen när hästen ska föla, så det är ingenting som hon blir lidande av. Jag hoppas verkligen att detta var anledningen till att fölet dog och jag hoppas att det går vägen denna gången.

Vi börjar med första delmålet om 14 dagar. Hästen ska konstateras dräktig först.
 

Orsak hittad.

Vem, vad, varför?

90% livliga spermier!

Så här ser Brittas anmälan på Språngrulla ut. Jag var aldrig in och kollade där förra året, så jag fann en intressant sak: Motiliteten på spermierna är upptaget. Det måste ju betyda rörlighet? Så det verkar ha varit ganska pigga små spiggar?

Hon blev alltså seminerad i lördags, ägget hade släpp i måndags. Då spolades hon och det togs ett bakterieprov. Hon fick även cortison för att hennes slemhinna fortfarande var stor och mjuk, vilket inte var helt ultimat för embryot att fästa på.

Nästa grej är att ringa semin i veckan för att få svar på bakterieprovet - fanns där bakterier så ska hon få antibiotika. Annars är det bara att vänta i 16 (idag 15) dagar tills det är dräktighetskontroll. Spännande, spännande. Känner mig dock tusen gånger coolare denna gång än den förra. Det är väl som med ens egna första och andra barn. Andra gången vet man att man inte kan påverka utgången, det spelar ingen roll om man står på huvudet i 40 veckor eller äter vitaminer tills de ploppar ut citroner ur öronen på en. Är det inte meningen att ungen ska födas, så kommer den ut innan det. Så är det väl med hästarna också. Förra året lindade jag in stackars Britta i bubbelplast. Jag skällde på grannens ungar när de lekte i skogen vid hagen:

"Ni skrämmer min dräktiga häst så att hon kommer att tappa sitt embryo, god damn it!" Eh, normalt. Nej.

I år ska jag inte skälla på någon. Men jag tar ju inget för givet den här gången heller. Jag är mer inställd på det värsta. Men jag hoppas på det bästa..

Micklem träns och seminering.

Jag har beställt ett nytt träns, ett Micklem träns. Jag tror att det kommer att passa kära Bella bra, framförallt då hon har ett "oroligt" huvud och gärna kastar med bettet under ridning. Kanske detta kan få henne att känna sig mer tillfreds?

Överlag verkar detta träns, som är utformat med hästens bästa i åtanke, ha fått bara bra kritik. Har inte läst något negativt om det egentligen. Så jag hoppas att vi får det nu i veckan så att vi kan rida in oss på det innan tävlingen i Vindeln. Mer info om tränset hittar du här:
http://www.williammicklem.com/multibridle-micklembridle.html

Jag har även hämtat hem älskade Britta idag. Seminerad och klar! Hon seminerades i lördags den 7:e och när det kollade henne idag den 9:e så hade ägget släppt. Så nu är det 16 dagars väntan innan vi får veta om det har tagit sig denna gång. Det är tur att jag har Bella, det känns inte som att tiden kommer att gå lika långsamt som förra året. Nu är det ju fullt upp med att få igång henne innan den 28:e.

Britta hade varit lite loco sista dagarna på semin. Betett sig som en hingst, inte visat någon somhelst respekt för människorna på plats och varit allmänt bullrig. Och det är tydligen så hon blir när hon är brunstig. Se där ja.

Hektisk dag.

Upp med Kalle och Kelly i ottan. Samtal från semin: "Du kan hämta din brunstiga, hingstiga och bullriga häst tack!"In med de små i seaten, kör olagligt, hämta släpet på ÖOR.

Just denna morgon var Steffe lovad en sovmorgon. Så lägligt. Allt detta rullade igång kl 9 imorse och nu sitter vi i bilen på väg till Umeå på 4 års kalas hos Hugo, 3 timmar senare.

Livet är härligt när man avnjuter det i 209 knyck/h! Eller?

Fotograf: Colin.

Prinsessor på ärtor....

Efter att ha läst ett antal mammabloggar så blir jag lite irriterad över vissa mammors inställning till barn och barnafödandet framför allt.

Som jag nämnde i tidigare inlägg, barn har fötts i alla tider. Det har i 90% av fallen garanterat gått bra. Jag kan inte förstå hur vissa mammor kan tro att föda barn är något som sker en gång per sekel och att då stannar världen upp för att serva denna havande kvinna som ska förlösas. Och som hon ska förlösas...

I ett prinsessrum med allsköns bekvämligheter och med ett hov av sköterskor och läkare. All tänkbar lindring och teknik ska finnas tillgänglig. Gärna även en person som besitter kunskapen att läsa andra människors tankar - så att denna mamma aldrig behöver öppna munnen för att be om något. Om denna prinsessa ska kunna klara av att ta detta barn till världen så måste allt detta klaffa, annars är det kört. Big time kört alltså.
Och gud förbjude att någon slags kroppsvätska, eller ännu värre - kroppsmassa skulle lämna kroppen samtidigt som detta barn. Hon ska vara intakt, smärtfri och ren som en ångsteriliserad mjölkbil.

När Kalle föddes så sa sköterskan till mig, helt utan krusseduller:
- Det är egentligen för tidigt för dig att kliva upp, men du måste för det är så kladdigt här nere av allt blod och bajs, så du måste UPP och duscha.

Så är det. Ett barn har krystats ut ur en annan människas kropp. Kvinnan har använt sig av alla krafter som gått att uppbringa, på gränsen till bristning och med en smärta som är äckligt kontrollerbar men samtidigt den värsta som någonsin upplevts. Det blir svettigt, blodigt, kladdigt.

Man tappar aldrig kontrollen. DU har full kontroll hela tiden, om du inte är fullproppad med diverse smärtstillnade substanser förstås.(Smärta är individuellt och självklart ska den lindras om det behövs, om det behövs....)  Detta är väl det största en kvinna kan vara med om. Att ha den ultimata och yttersta kontrollen när en ny människa ska komma till världen. Att vara den som sitter vid spakarna, har full översikt på när nästa steg ska tas, när det eskalerar och när det är dags för slutspurten. Ingen annan vet vad som komma skall, ingen annan där och då är lika stark och fokuserad som du är.

Efter varje förlossning har jag lovat mig själv: Aldrig mer. Inte en gång till!
Men med varje barn i magen har jag kommit på mig själv med att tänka:
 
"Wow, snart är det dags igen för den häftigaste upplevelsen jag någonsin varit med om. Den största kraftansträngningen som jag någon kommer att utsätta min kropp för. Läckert, jag längtar!"

Jag har full förståelse för folk som blir förlösta med kejsarsnitt pga diverse komplikationer, kroppsliga hinder eller för att det blir akut fel under förlossningen. Men de som inte vill för att... de bara inte vill -  varför skulle inte ni klara av det när alla andra gör det? Varför ska det göra ondare för er än för någon annan? Ni måste ha en negativ syn på livet. För ni ser det från fel sida, på fel sätt. Ni är ju en gudinna när ni föder! Inget större kan hända just då där... ni är fullkomliga. Och ni har ingenting,  som någon som är i det rummet där du ligger naken på en obekväm säng, inte har sett förr. Ditt underliv är inte märkvärdigare än någon annans, de kommer inte att tycka att ditt anus ser speciellt ut. Du är där för att föda barn, din kropp är ultimat och ditt och deras bästa verktyg. De bryr sig inte om hur du ser ut - en Volvo 140 fraktar arslen lika bra som en Mustang GT. Ändamålet helgar utseendet? ;-) Mina barn har fötts genom en urskog av könshår och vet ni vad? De har kunnat urskilja deras kaluffs alla gånger ändå:

- Nu kommer huvudet, och denna krabat är hårfager!

"Äh vad fan, nu blandar de ihop det med mitt könshår. Fan också. Ja skitsamma, krysta på! " 

Och så länge ens pappa inte heter Carl Gustav XVI eller att du är gift med Jay-Z, så kommer de inte att tömma och stänga ner en hel BB-avd för att du ska in och föda. Och vet ni vad? Det kommer att gå bra ändå.

Antagligen är denna man inte er far, därför får ni genomgå en förlossning på samma sätt som 99.99999999% av jordens kvinnliga befolkning får och har fått göra i urminnes tider. 

Ny tävlingsoutfit!

Äntligen har jag bestämt mig för en ny kavaj och ridbyxor. Efter mycket velande. För mycket velande, om jag får säga det själv. Jag har väldigt svårt för att bestämma mig när det handlar om färg och form. Finns det mer alternativ än ett så blir det med ens väldigt jobbigt för mig. Jag kan sitta i dagar och månader och vela fram och åter. Är helt enkelt inte så impulsiv längre, på gott och ont.
Samma visa har det det ju varit med hingstvalet, även fast jag där - konstigt nog - bestämde mig fortare än gällande outfiten.

Det blev denna kavaj, en Pikeur Skarlett:

Och de här byxorna från HV Polo:

Undrar om man kommer att hoppa högre och rida snabbare nu? Tveksamt.

Sedan kommer eventuellt Bella att få debutera inom en ny tävlingsgren till hösten, jag tror inte att hon startat inom denna disciplin. Och det ska bli väldigt roligt att se hur hon tycker att det är. Dock inte med mig på ryggen utan med en tjej som har händer som en silkesapa och kroppskontroll som en buddistisk munk. Hon gör underverk på alla mina hästar. Så jag tror att det kan bli en succè!

Jag tror även att Britta blivit seminerad idag. Jag är inte säker då jag inte fick tag på veterinären. Men tydligen så hade hela maskineriet fått lite fart av sprutan hon fick i tisdags. Så nu håller vi tummarna, vill gärna ha henne snart!

Mina stora barn..

Det slog mig häromdagen att jag har fött tre stycken relativt stora barn - i Sverige mått mätt.

När Colin föddes tyckte man att han var en stor kille, han vägde 4110 gr, och att väga över 4000 gr är väl ändå över det normala känns det som. Sedan kom Kelly och vägde som tjej in på 3915 gr. Inte jättestort men över det normala för flickor.
Och sen Kalle Kanon Kula.
Spränger alla rekord och alla möjliga tänkbara mått och vikter - Väger in på 5012 gram!!!

På något sätt hade väl alla inblandade förstått att det var ett stort barn i min mage den här gången. Men jag har svårt att tro att någon egentligen förstod HUR stor han var. För frågan är ju - hade jag fått föda honom vaginalt om sjukvården visste att han vägde över 5 kg? Hade jag överhuvudtaget fått gå över tiden 2 veckor om de sett denna kolossala baby som befann sig i min mage? Knappast.

Barnmorskan som var med vid förlossningen, höjde på ögonbrynen och påpekade att "detta är en STOR kille, mycket stor." Hon gissade på 4500 gr. Så fel hon hade. Och så chockad hon blev när hon vägde honom. Hon hade aldrig varit med om en vaginal förlossning med ett så pass stort barn. Hon hade hört talas om att det hade hänt i typ Österund för några år sedan. Hon sa även att det var tur att det hade gått så bra som det gjorde och att egentligen - skulle det inte ha fått gått till såhär. Jag skulle ha snittats. Eller blivit igångsatt för många veckor sedan.

Ja se där. Alltid är det något.

Veckan efter Kalle hade fötts skedde 3(!)händelser där barn endera dog eller barnet och mamman blev allvarligt skadade vid förlossningen pga att barnen hade fastnat när det skulle födas. Det skrämde mig oerhört och det kändes som att någon ville säga till mig att jag skulle vara tacksam för att jag satt där, hel och frisk, men framförallt att jag hade ett barn i min famn som mådde bra - förvisso ett stort barn, men välmående. Och tro mig, det var jag.

I efterhand så blir jag lite rädd när jag tänker på vad som kunde ha hänt. Om han hade fastnat på vägen ut - vad hade hänt? Då är det väl ändå för sent för att snitta? När barnet gått ner i kanalen och är på väg ut. Lilla Kalle hade ju även ett ganska stort huvud plus att han lade sin näpna lilla arm och hand på sin kind när han skulle ut. Så att hans kära mor fick ju kämpa lite då...

Det är förvånansvärt att det överhuvudtaget fungerade. Colin förlöstes med sugklocka och Kelly med tång. Jag hade helt enkelt inte kraft, ork eller möjlighet att föda ut dem. Plus att jag hade ett bäcken som var aldeles för trångt/tight. Så att jag nu lyckades föda ett barn som vägde 1 kg mer än de två som fick avslutas med att dras ut, fantastiskt! Lustgas och en hel jävla massa vilja fick denna unge till världen.

Smärta är individuellt, inget snack om saken. Men något jag tror förvärrar allt är rädsla. Och folk som har kontrollbehov. Att inte mer vikt läggs vid att prata med dessa kvinnor innan deras förlossning tycker jag är fruktansvärt. Alla klarar det, så är det bara. Barn har fötts i alla tider - många gånger med enbart en kudde att bita i eller några droppar starksprit som bedövning.
Man är sin egen största fiende. Så är det. Och efter att ha fött ett barn som vägde 5 kg utan bedövning så tycker jag att jag har rätt att säga att allt går.


Någon som dock är snäppet tuffare än mig det är Alexander Karelins mor. Han vägde 6,8 kg när han föddes 1967 i Novosibirisk, Ryssland. Och på den tiden i kalla, hårda Ryssland erbjöds man nog ingen ryggmärgsbedövning eller kejsarsnitt. En flaska Vodka var nog det var som lättast till hands.

Alexander Karelin, Rysk brottare. 

Alexander Karelin, brottare från Ryssland. 

Flugor!!

Såhär ser fina Bella ut nu när alla äckliga flygfän härjar som värst: 

Jag använder den inte på henne varje dag, utan enbart de dagar när jag ser att de står på "stäppen" och bara viftar och sparkar. Jag vill hålla det så naturligt som möjligt, men samtidigt inte till vilket pris som helst. Upplever dock att de kan bli onödigt varma i dessa täcken, så man får hålla koll.

Nu sparkar vi igång den här cirkusen igen. Bella ska joggas igång och vi siktar mot tävling den 28/7 i Vindeln - 100 + 110. Sedan helgen efter så är det hemma på ÖOR, samma klasser. Kommer få lite hjälp med ridningen av Vickan, hon är hemma över sommaren. Och då Brittan är på betäckning så får hon gärna sätta sina silkeslena dressyrvantar i Bella istället.

Lösdriften..

Vi har påbörjat arbetet med lösdriftshagen. Vilket innebär alot of hard work-work!
Vi har grävt ut en stor yta där vi kommer att lägga markduk, sand och flis/bark. Kommer även att bygga två nya takade höhäckar samt en "gungställning" i trä där det kommer att finnas diverse leksaker och saltstenar.

Större delen av hagen kommer att få trästaket och ingången samt höhäckarna kommer att belysas.

Så här ser början av höhäckarna ut, nu fattas bara plåttak och den nedre sargen för att skydda hästarna från att fastna i hönäten.

Så här ser ingången ut. Vi funderade länge på om vi skulle ha någon variant av trägrind, men vi uteslöt det ganska snabbt. Det känns svårt och bökigt att hinna stänga den utan att få med sig 5 hästar till på köpet.

 

Det känns som att det kommer att bli hur bra som helst. Vi har verkligen analyserat sönder det som inte tyckte fungerade tillfredsställande i vinter och hittat lösningar åt allt. Jag tror att jag kan säga att detta kommer att vara en av de bättre lösdriftshagarna i Örnsköldsvik, om inte den bästa? 

Löpningen

Jag har blivit helt besatt. Måste lugna mig lite. Fick jag bestämma, vilket man kan tycka att jag iofs borde få göra över min egna kropp - så skulle jag löpa varje dag. Det blir som en drog. Man måste ut och man måste slå tiden man hade dagen innan.

Och sen alla grejer man kan köpa! Vill ha allt.. nya pjuckor, ballaste brallorna, funktionströjor, fräna linnen, pulsmätare och iPhoneband till överarmen. Ge mig allt!

Var in och googlade lite på löpning och träning och det stod väl att man skulle ta det lite piano ibörjan. Springa 3 minuter och gå 2 minuter, hålla på så i 20-25 minuter. Det har inte jag gjort, jag har matat på och "ryckt" på slutet... ojja, ojja. Mina stackars muskelfästen, det är tydligen de som tar mest stryk. Och träningsvärken, inte av denna värld. Kan inte gå nerför trappen på morgonen, pga en lårmuskel och benhinnorna. Sistnämnda har jag alltid haft problem, även när jag var som mest aktiv inom fotbollen. Då behandlades mina benhinnor med laser någon gång i månaden.

Jag tror dock att alla dessa råd till "nybörjare" kanske vänder sig till personer som verkligen är nybörjare och inte har motionerat/sprungit/idrottat på någon annan nivå än att man varit på gymmet och suttit i färdiga maskiner. För det är väl så de flesta gör nuförtiden?

Jag anser mig ändå ha legat på en relativt hög nivå inom den idrott jag har ägnat mig åt - fotbollen. Och bör således ha en hög lägsta nivå på min kondition och att min kropp vet vad det handlar om.
Det enda tråkiga med detta med löpningen är att det kommer att vara en kortsiktig aktivitetsform. För om drygt en vecka ska jag sätta igång Bella igen. Och då kommer kvällarna som vanligt vara fyllda med häst och ridning. Så då finns det ingen tid till att springa, tyvärr.

Men som sagt - jag älskar träningsformen, man pressar ju verkligen kroppen till max, och man känner verkligen att man tömmer sig själv på kraft och energi. Underbart! Och att man kan se resultat så snabbt, att man kan förbättra syreupptagning och muskelmassa på så kort tid är ju ganska fantastiskt.

Mina löparbyxor från Nike, rekommenderades varmt från expediterna i butiken. Jag är dock inte överdrivet imponerad av dem. Tycker att de känns för stora redan efter att ha använt dem någon gång.

Snart klart..

 

Nu börjar ladugården att bli färdig med sin nya panel, nya fönster och ja... i stort sett allt är bytt. Ni som har sett denna ladugård som den såg ut när vi köpte den ser ju nu vilken enorm skillnad det är. När vi flyttade hit så tyckte folk att vi skulle riva skiten eller bränna upp den. Så illa var det. Så på två år har vi gått från ruckel till mycket bra. Vi har även kommit fram till att vi ska riva den nedersta delen som är fruktansvärt dålig. Den är tillbyggd i efterhand och det finns ingen som helst logik i hur den är byggd. Så nu sitter vi på youtube och tittar på filmer där de river ladugårdar med traktorer. Filmbevis utlovas vid rivningstillfället. 

Mitt nya hem?

Liten, söt och näpen kattflicka söker ett nytt och varaktigt hem. Hon är uppvuxen hos oss och har även bott bitvis ute i stallet, och det har funkat toppen. En lite försiktigt och inte alltför framfusig kissunge som skulle må bra av att komma till ett lugnt hem där hon får tulta på i sin egen takt. Van vid hundar och barn men är inte överförtjusta i dem. Lite reserverad och avvaktande. Skulle med säkerhet passa bra som innekatt.  Är 12 veckor och kan flytta omgående.

Vansinne.

Om ni mot all förmodan får för er att skaffa 3 barn på 2 1/2 år, ser för fan till att karljäveln är så pass tät så att ni kan anlita en nanny. *påvägtillstanensammedbarnen*


...och plånboken valde att stanna hemma. Så mycket för allt bök. Skjut mig, någon?!

Tjur Britta...

Jag tror att jag har kört åtskilliga mil de senaste två veckorna helt i onödan. Britta vägrar brunsta!
Jag blir tokig. Det är lite som att historien upprepar sig från förra året. Varför kan det inte bara klaffa? Som alla andra som kommer in för koll och:

- Åhåå, se där ja. Ett ägg på 50mm och ett ödem som är 4-5, vi beställer sperma imorgon.

En tackar ja. Kommer inte att hända på den här sidan jordklotet, inte med denna häst iaf.
Nu ska vi tillbaka på måndag igen (jippefuckinyay) och förhoppningsvis är hon på gång nu, så att vi får seminera torsdag+fredag.

Det enda positiva med allt detta åkande är att kära Britney är så sjukt lättlastad. Hon går rätt på, inget knussel. Och det är så jävla skönt. Pardon my french. Det finns ju inget värre än svårlastade hästar, det skriver jag under på.
Jag tror att allt, eller åtminstone mycket, har med släpet att göra. Som man har kämpat förut med alla hästar man haft. Försökt få dem att gå in i de där gamla, mörka finkorna. Oftast har det varit lönnlöst, och det har jag full förståelse för. Vem vill gå rätt in i ett mörkt hål och stå och vibrera och vingla? Not me.
Mitt nya släp är en dröm. Jag har haft 3(!!) hästar som uttalat varit svårlastade som jag i detta släp lastat själv, även när jag varit gravid. Vilket är ett betyg på hur lätt det har gått. För att lasta hästar som inte vill är inget jag skulle göra med en jättekula i vägen. Så toppbetyg till känslan för Värmlandsvagnen International. Sen att det finns lite annat att klaga på i utförande och konstruktion, det tar vi i ett annat inlägg när det är dags att byta vagn.

Min kära Värmlandsvagn och kära, älskade Bella. 

The new me!

Nu jävlar kör vi!

Den här slappa mammakroppen ska nu trimmas och sträckas upp lite. Idag tog jag ytterligare ett steg bort från det här mammaträsket som jag trampat i sedan 2008.

Snörade på mig löpskorna och styrde ditt tårna pekade - dvs 3,5 km runt i byn på 20 min. Jag är inte allra snabbaste danken i kulpåsen och jag tror att jag kan förbättra det där avsevärt. Såg dock att en av mina vänner som är en RIKTIGT jävla sena som troligtvis har en kondis som en travhäst och lungor som en val, hon sprang 4 km på 22 min. Så jag tror att jag är med i matchen.

AC/DC i lurarna, knott i munnen, myggor på ögonfransarna - KICK THAT ASS!

Så att imorgon ska det shoppas löparkläder. Måste ju se hyffsat okej ut även fast vi bor mitt ute i obygden och den enda som kan tänkas se mig är Björn. Dvs. nallebjörn.

Jag använder mig av appen: 

...och jag tycker det var en toppen app. Peppande att höra hur långt man kommit och hur snabbt det gått. Plus att man kan lägga in låtlistor, det gör det ju lite roligare att löpa.

Vi har även i veckan blivit med dragbil - en Subaru. Ett måste när jag ska åka och träna och tävla, då Steffe och barnen blivit strandade här för att jag tagit bilen. Plus att jag kände att det var ett måste med 4WD efter vintern som var. Vill inte bli stående i en snödriva igen...

Sista helgen i Juli är vi anmälda till Vindeln och tänker starta 1,00 och 1,10. Det ser jag fram emot. Helgen efter är det hemmatävling på Solänget på gräs... det ska bli spännande. Ska försöka övertala min gräspedanta man till att få smälla upp ett hinder på framsidan på vår STORA, totalt outnyttjade gräsplan. Bildbevis utlovas!

Måste klippa mig. VERKLIGEN måste. Jag ser ut som århundradets trailortrash morsa. Inte bra.
Frisyrtips mottages tacksamt. 

Kalle Kula.

Tänder när han var 3 månader sitter när han är 4 1/2 månad. Kör moppe när han är 3 år? OH My god... Nu går det undan.

Barnfri kväll. Nästan.

Ingen seminering imorgon. Britta lurar brallan av oss. Hon har ett stort och fint ägg på 52mm, men ingen slemhinna värd att tala om. Så det blir återbesök på måndag. Är hyffsat less på att sitta och köra Nätra tur o retur nu.

Då Kalle sover hos sin mormor inatt så blev kvällen ganska lugn när storbarnen hade somnat. Tog in Bella och Britta och tog dem på en tur. Bella på släptåg.

Vi red skogsvägen upp. Och kikade på den fina utsikten. Men jag måste erkänna att jag har lite björnfrossa när jag skruttar runt där. Sitter och skrålar för full hals och skäms över mina dåliga röstresurser. Ser hur Britta klipper med öronen och viftar med svansen. Hon tycker nog att jag är en riktig schmuck.

Hyffsad utsikt på min backyard, dont ya think? 

Sen lägger jag in en idolbild på Kellsan...